Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Upptäck mer från Socialistisk Politik

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.