En majdag 1978 uttalade jag mitt livs mest betydelsefulla lögn. Jag var 19 år och stod i kö på Volvos anställningskontor i Torslanda. Killen framför mig sa att han ville ha sommarjobb, men fick svaret: »Det har vi inga« och vände snopet om. Jag, som tänkt fråga detsamma, omformulerade snabbt mitt ärende och sa helt enkelt att jag sökte jobb, blev anställd och gick nöjt hem. De kunde ju inte gärna tvinga kvar mig efter sommaren, tänkte jag. 32 år senare är jag fortfarande kvar i monteringsfabriken och mycket vatten har runnit under broarna, och många bilar har kört över dem sedan dess.
Den svenska bilindustrins öde är under denna tid på flera sätt symbolisk. När jag började arbeta var de två svenska personbilstillverkarna kronjuveler i landets industri, på 1990-talet förvandlades de till små kuggar i globala jättekoncerner, General Motors och Ford. Ingen period har dock varit mer dramatisk än de senaste två åren då de krishärjade Detroitjättarna sålde Saab och Volvo Personvagnar till företag som inte existerade när jag började bygga bil: den holländska miniatyrfirman Spyker, finansierad av en rysk oligark, respektive Geely, registrerad i skatteparadiset Caymanöarna och med tunga kinesiska statsintressen i ryggen.
Läs mer av artikeln i Ordfront.
Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Slutkört, Torslanda, Volvo, Bilindustri, Lars Henriksson, Geely, Spyker, Saab, Miljö, Klimathot, Produktionsomställning, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.