Hur man förhåller sig till folkliga uppror är alltid en sorts test för politiska organisationer, ledare och debattörer. När människor på sin tid gjorde uppror mot de stalinistiska förtryckarsystemen i t.ex. Polen (Solidarnoz på 1980-talet) eller Tjeckoslovakien (Pragvåren 1968) så var det en alltför stor del av vänstern som inte ställde sig på upprorens sida. Att den senare utvecklingen både i Östeuropa och i Sovjet inte alls motsvarat några socialistiska samhällsvisioner – med upprättandet av rövarkapitalism och inte ens borgerlig demokrati – är ett tragiskt faktum. Men det var rätt att göra uppror och det var rätt att stödja upproren. Vår rörelse – socialistiska partiet – hade fel i flera av våra förhoppningar om dessa uppror, men vi gjorde rätt när vi stödde och solidariserade oss med upproren, t.ex. när vi smugglade tryckutrustning till Solidaritet i Polen.
Idag är de pågående upproren i arabvärlden ett sådant test som avslöjat många olika västliga ledare och debattörer, men tyvärr också en del latinamerikanska vänsterledare – åtminstone när det gäller de senare verkar det så när det gäller upproret mot Khadaffi.
Även här har vår rörelse, liksom den internationella rörelsen Fjärde Internationalen solidariserat, oss med upproren. Vi stöder kraven på demokrati och social rättvisa. Vart utvecklingen kommer att leda vet ingen, men att stödja de folkliga upproren är och måste vara en självklarhet.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.