Den arabiska revolutionen står med ryggen mot väggen och peppras av kulor. I Libyen, Jemen, Bahrain skyr tyrannerna inga blodsoffer för att begrava sina medborgares längtan efter frihet. Fram tills alldeles nyligen var samtliga nära allierade till väst. Och nu plötsligt: västerländska stridsflygplan över Libyen, med bomber för att slå ut Khaddafi.
Hur ska vänstern ställa sig då? Världens vänsterkrafter var förstås de första som helhjärtat satte sitt hopp till den arabiska revolutionen, när demonstrationerna bröt ut i Tunisien i december: det var vår självklara ryggmärgsreflex. Många liberaler och högerkrafter, däremot, var tveksamma eller direkt fientliga, i synnerhet när revolutionen kom till Egypten. De såg en kär stabilitet gå förlorad till onda islamister. På samma sätt ställde sig Sarkozy – han som nu leder det internationella anfallet mot Khaddafi – instinktivt på Ben Alis sida, liksom väst in i det sista försökte rädda så mycket som möjligt av vännerna i Mubarakregimen. Å andra sidan har den prorevolutionära vänstern tvingats ägna det senaste decenniet åt en förtvivlad kamp mot imperialistiska invasioner. Och så detta omslag: de som alldeles nyss höll tyrannerna bakom ryggen – och gör det fortfarande i Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Oman, Algeriet, Jordanien… – sänder sina trupper till revolutionens undsättning.
Läs hela inlägget på SVD Debatt.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, B & P,
Borgarmedia: SVT1, 2, DN1, 2, 3, GP1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Oman, Algeriet, Jordanien, Tunisien, Egypten, Libyen, Revolution, Internationellt
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.