Nej till svensk krigsinsats – ja till solidarisk hjälp

På ett extrainsatt möte den 24 mars diskuterade Socialistiska Partiets partistyrelse den senaste händelseutvecklingen i Libyen och det förslag till uttalande som verkställande utskottet arbetat fram och som publiceras i denna veckas Internationalen (nr 12). Partistyrelsen genomförde ett antal justeringar av uttalandet. I det uttalande som antogs anser styrelsen att rebellerna förtjänar vårt solidariska stöd, men att detta inte har något att göra med en eventuell svensk inblandning under NATO-flagg.

Det svenska politiska etablissemanget, från moderaterna till vänsterpartiet, diskuterar att delta i den militära stormaktsinsatsen i Libyen. Förslag har väckts om att sätta in svenska JAS-plan i flygangreppen.

Socialistiska Partiet motsätter sig alla sådana planer och insatser. Vi är för ett materiellt militärt stöd till de upproriska men under rebellernas egen kontroll. Ett svenskt militärt deltagande har ingenting att göra med en sådan solidaritet med den folkliga kampen mot Khadaffidiktaturen och kommer inte att påverka den. Dess enda innebörd vore att bryta ned kvarvarande hinder mot ett fullskaligt svenskt NATO-inträde. För den svenska militärledningen handlar ett deltagande helt krasst om stridsträning och för industrin om framtida exportutsikter för JAS. ”Ett uppenbart PR-trick från försvarsmakten och försvarsindustrin”, som Svenska Freds uttrycker det.

Däremot måste den svenska regeringen erkänna övergångsregeringen i Benghazi. Det är inte någon tom diplomatisk gest utan en åtgärd med reell betydelse. Det folkliga upproret har tagit kontroll över stora oljetillgångar i östra Libyen, utan statliga erkännanden och internationell legitimitet är det dock ytterst svårt att få avsättning för denna olja.

Det libyska folkupproret har manat omvärlden till stöd med vapen och förnödenheter. Sådana resurser ska ställas till de folkliga krafternas förfogande. Men det betyder inte att solidaritetsanhängarna kan ge den svenska krigsindustrins och militärledningens hökar fritt spelrum för sina egna strategier tillsammans med de gamla imperialistiska stormakterna.

Där vi och det svenska samhället idag kan göra skillnad är istället att mobilisera solidaritetsinsatser med humanitär hjälp till folkupprorets Libyen; sjukvårdsteam, medicin och förnödenheter. Kring den uppgiften kan breda grupper i det svenska samhället samlas; från den politiska och fackliga arbetarrörelsen till biståndsorganisationer och kristna och muslimska samfund.

Låt oss istället för att sprida illusioner om JAS-insatser samlas kring ett praktiskt solidaritetsarbete byggt på djupa folkrörelsetraditioner av internationalistiska fredsinsatser, från Spanienhjälpen till Ship to Gaza. På varje arbetsplats och skola, i varje fackförening, folkrörelse och aktivistorganisation – organisera hjälpinsamlingar till folkupprorets Benghazi!