Alla, från Dagens Nyheters ledarsidor till debattörer långt ute på vänsterkanten, tycks vara överens: Med Håkan Juholt som partiledare kommer socialdemokratin att ta ett steg till vänster och försöka återupprätta den klassiska folkhemsmodellen. För vissa är det ett löfte, för andra ett hot.
Det är lätt att förstå. Visst fanns ett sådant anslag i Juholts installationstal. Vi måste få vara medborgare, inte kunder. Den offentliga sektorn måste uppgraderas – men inte subventioneras av låga kvinnolöner. Det är orimligt att slumpa bort gemensam egendom. Pensionssystemet, där många inte kommer att få hälften av sin lön, måste ses över. Avregleringar som lett till orimliga konsekvenser måste om- eller påregleras. Barnfattigdomen måste bekämpas.
Visst har den partivänster som länge kritiserat partiets kurs under Persson och Sahlin anledning att känna tillfredsställelse över den kursändring Juholts tal kan ge hopp om. Men det säkraste sättet att se till att den aldrig blir realiserad är att idag, som Göran Greider, se talet som uppbrottet från det ödesbestämda marknadstänkande eller, som Åsa Linderborg, förtjust skriva om Juholts oemotståndliga anslag som åter kommer att göra partiet till ett 45-procentsparti.
Ett slående drag i socialdemokratins utveckling under de senaste decennierna har varit att partiledningen, med accelererande fart under Mona Sahlins tid som ordförande, drivit partiet åt höger – samtidigt som kritiken mot denna utveckling växt sig allt starkare bland partiets kärntrupper.
Avregleringar, friskolor, vinster i vården, EMU eller bortre parenteser i A-kassan har haft starkt stöd i partiledningen men varit starkt ifrågasatt av medlemmarna. Istället har vi fått se en kritik från vänster som ibland saknar motstycke sedan de hårda striderna som ledde fram till partisprängningen för snart hundra år sedan. I SSU:s tidning Tvärdrag, på flera socialdemokratiska ledarsidor, bland partiintellektuella har kritiken mot partiets marknadsorientering varit obarmhärtig. En slags höjdpunkt – som samtidigt bekräftade bredden i kritiken – blev rapporten från partiets Krisgrupp som faktiskt underkände flera av huvuddragen i partiets nyliberala omorientering sedan 1980-talet.
Det är priset för bristande lyhördhet för dessa strömningar som Mona Sahlin, Ibrahim Baylan eller Tomas Östros fått betala vid den just avslutade partikongressen. Kongressinläggen ångade också av kritik mot samhällsförhållanden som partiet i inte obetydlig utsträckning varit med om att skapa eller inte kunnat motarbeta: de bedrövliga villkoren på ungdomars arbetsmarknad, invandrares utanförskap, ökade samhällsklyftor, segregerade skolor, kärnkraftssamhället.
En konsekvens av partiets tillbakagång är intressant nog att det blivit lättare för vanliga partimedlemmar att bli valda till kongressombud och därmed lättare att läsa av stämningarna i partiet.
Det är uppenbart att det idag finns en bred vänsterströmning i Sverige som vill föra en annan politik än socialdemokratiska och borgerliga regeringar gjort de senaste 30 åren. Men en sådan förändring kommer inte uppifrån, och anförs definitivt inte från den socialdemokratiska partiledningen på Sveavägen 68.
Juholt var kristallklar: Carlsson och Persson gjorde rätt i att avreglera och genomföra alternativa driftsformer. Han tog inte avstånd från friskolor eller vinster i vården – han vill, som Björklund och Hägglund, se över systemens avarter. Han tog inte avstånd från utförsäljningar, bara från att inte ta tillräckligt bra betalt. Inga skatter ska höjas. Juholt är en mittens man, skriver vänsterdebattören och kongressombudet Daniel Suhonen. Och den som tror att retorik och mustascher förändrar världen är ute på svag is.
En bärande linje i Juholts tal var att det var Erlanders och Palmes socialdemokrati som byggt välfärdsstaten – mot Persson och Sahlin var han påtagligt sval.
Men uppfattningen att 1960- och 70-talets sociala reformer var en skänk från ovan baserad på en generalplan utarbetad på det socialdemokratiska regeringskansliet har lite med verkligheten att göra. Alla djupgående sociala förändringar är ett resultat av social kamp. 1930-talets folkhemsbygge kan bara förstås mot bakgrund av Ådalen 31 och spanska inbördeskriget.
Det var inte genom att hylla Palme som den svenska Vietnampolitiken radikaliserades utan genom trycket från massdemonstrationer med paroller som ”Palme och Geijer – Lyndons lakejer”. Dagisutbyggnaden säkrades också genom demonstrationer och genom att de socialdemokratiska kvinnorna kunde hota partigubbarna med Grupp 8. Och det var pressen från LO:s radikala löntagarfondsförslag som fick Palme att tala om demokratisk socialism, inte någon egen socialistisk lidelse. Idag räcker det att Juholt talar om social demokrati för att vänstern ska jubla.
I själva verket är det en oförtruten fortsatt kritik av partiets politik, klara krav på hur en kursändring ska se ut och en fortsatt mobilisering långt utanför partiets gränser, som kan skapa förändring, inte lånta fjädrar och lösmustascher.
Kanske var Carin Jämtins tal viktigare än Juholts. Inspirerad av kriskommissionens rapport försökte hon diskutera vad ett folkrörelseparti kan vara idag.
Nationella callcenter för medlemsrekrytering kanske inte känns som det allra mest angelägna, men i ett avseende var hennes budskap intressant: Det är nödvändigt för socialdemokraterna att öka samarbetet med strömningar utanför partiet. Det pågår en massa intressanta samtal runt omkring oss där vi ska vara med. Partiet ska öppnas mot progressiva krafter och rörelser, forskare, författare och andra som vill delta.
För ett parti som Thage G Petersson nyligen beskrivit som slutet och konservativt, är det ett stort steg. Det måste vara en uppgift för en vital vänster att testa om hon menar allvar. För det är sådana allianser, inte Håkan Juholt, som kan skapa förutsättningarna för en politik som utmanar Reinfeldts – och Perssons och Sahlins – marknadsanpassningar och ökade sociala klyftor.
Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å, Intisbloggen, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, AB1, 2, 3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Carin Jämtin, Social rörelser, Folkrörelser, Tage Erlander, Olof Palme, Mona Sahlin, Partiledare, Socialdemokratin, Göran Persson, Samhälle, Politik, Socialdemokraterna, Välfärd, Arbete
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.