Vad vilja högerkrafterna?

”Vi är vår tids nya miljöparti”, orden är den moderata partisekreteraren Sofia Arkelstens vid partiets Sverigekonferens i Karlstad förra helgen. Vid denna konferens samlades 1700 kommunpolitiker från hela landet. Här betonades tydligare än någonsin att moderaterna är ett ”samhällsbärande parti”för hela det svenska folket, och speciellt trycktes det på nödvändigheten av att man profilerar sig i miljö- och välfärdsfrågor. I linje med det uttryckte statsminister Reinfeldt – i en intervju efter sitt tal till konferensen – det som angeläget att antalet anställda i kommunerna de närmaste åren ökar med 50 000.
Från att i riksdagsvalet 2006 gått fram under baneret av att vara ”det nya arbetarpartiet” och 2010 som ”det enda arbetarpartiet” försöker således moderaterna nu framställa sig som det stora miljö- och välfärdspartiet, ett parti för alla väl förankrat i politikens mittfåra. Men vad döljer sig egentligen bakom den nya fasaden? Är inte partiet längre den främsta försvararen av svärdet, tronen, altaret och penningpåsen – i ur och skur de besuttnas parti?

Vid riksdagsvalet 1970 fick moderaterna för egen del vidkännas ett historiskt bottennapp när man endast lyckades erövra 11,5 procent av röstetalet. Året innan hade man sett sig nödgat, som en avspegling av den rådande tidens vänstervåg, att byta namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet. Partiet uppfattades av allt fler – med sitt skattegnöl, ständiga opposition mot nya sociala reformer och allmänt konservativa maner – som en historisk fossil. Sedan blev det inte heller bättre av att den mer bildsköne än argumentvige partiledaren Yngve Holmberg framstod som en trög statist i förhållande till statsminister Olof Palme och dennes retoriska ordfyrverkerier.
Partiet repade sig när man under Gösta Bohmans ledarskap på 1970-talet fördubblade sitt röstetal. Under Carl Bildts ledning fick sedan partiet till och med – för första gången sedan amiral Arvid Lindman 1928-30 – 1991-94 beträda statsministerposten. Men det grundläggande problemet kvarstod: att man tämligen ensidigt framstod som ett de bättre bemedlades parti.
Speciellt tydligt blev det i valrörelsen 2002 när dåvarande partiledaren Bo Lundgren ständigt upprepade mantrat att skatterna borde sänkas med 130 miljarder kronor, ett budskap som av många uppfattades som ett farligt hot mot den sociala välfärden och väljarstödet rasade ner till 15 procent.

Så kom då eran Reinfeldt med en kosmetisk uppfräschning i form av en helt annan retorik. Och, visst, knyter säkert en gammal stofil som Gunnar Hökmark näven i byxfickan när exempelvis vice-ordföranden Gunilla Carlsson på en kongress basunerar ut från talarstolen att hon ”älskar kollektivavtal”. Men vad har egentligen hänt med den faktiska politiken?
Ja, även om Reinfeldt småler i TV-rutan och talar om pengar till välfärd och full sysselsättning kan inte ens den mest stofila högergubbe vara annat än nöjd med vad som uppnåtts sedan 2006 under den moderatledda alliansregeringens fögderi: skatterna har sänkts med 100 miljarder, privatiserings- och avregleringstakten inom den offentliga sektorn har accelererat, fackföreningsrörelsen har tappat flera hundra tusen medlemmar, etc.
Moderaterna nöjer sig inte heller med det. När man går in på partiets hemsida tonar återigen den annars i offentlighetens ljus väl maskerade högernunan fram. 100 miljarder i dränering av våra gemensamma åtaganden är inte nog utan fortfarande möts vi av klagosången att ”skattetrycket måste sänkas rejält” och uppfattningen att ”skatter minskar människors trygghet”. Här är det inte heller frågan om att älska kollektivavtal utan vi stöter på det vanliga moderata gnället om att facket har för stor makt och att facket lägger hämsko på entreprenörsanda och det fria initiativet.

Knappt ett år innan valet 2010 gav Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen ut skriften ”Bokslut Reinfeldt” på Ordfronts förlag. Det är en väldokumenterad katalog över vad borgerligheten under ledning av moderaterna genomfört och vad man ytterligare har i kikaren med sitt försök till omstöpning av det svenska samhället. Vid valet 2010 lyckades denna kraft få förnyat mandat till att sitta kvar på maktens taburetter. Just nu tuffar också den borgerliga systemskiftesagendan på – men det finns ett motmedel gentemot detta systemskiftestuffande, samma som de arbetande använt sig av ända sedan romartidens Spartacusuppror – klasskamp!


Upptäck mer från Socialistisk Politik

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.