Ung Vänster fast i gammal stalinistisk spindelväv

Under Kristi Himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 45:e kongress i Folkets hus i Sandviken. Trots detta höll sig delegaterna sig mest på jorden.

Fast när det gäller den libyska revolutionen antog man en resolution som vittnar om att Vänsterpartiets ungdomsförbund fortfarande kan famla runt ända nere i stalinismens övergivna mörka källarvalv och där fastna i dess tunga draperier av gammal ideologisk spindelväv.

Samtidigt som jag skriver detta visar min TV flera långa inslag från BBC:s reportrar som är på plats i revolutionens Misrata. I ett försök till vidare utbrytning österut, från sin långa belägring, har stadens befolkning mött skoningslös eld från kvarvarande artillerinästen av diktaturens soldater. Med sina egna enkla vapen har revolutionärerna svårt att värja sig mot framförallt de rysktillverkade GRAD-raketerna. Ett tjugotal unga män har stupat under dagen. Långt fler är svårt skadade. Unga killar i jeans och gummiskor . Oftast helt utan militär erfarenhet. De har sett ut ungefär som jag föreställer mig killarna på Ung Vänsters kongress. Nyfikna på livet, upproriska och med hopp om en ny värld. Nu ligger de på bårar med uppfläkta blodiga kroppar och förs bort av de fältambulanser som finns tillgängliga…

Samtidigt läser jag en riktigt rutten resolution från kongressdagarna i Sandviken, ”Nej till krig – NATO ut ur Libyen”. Visserligen talar man där inledningsvis om att det i våras skett ett ”folkligt uppror mot diktaturen i Libyen” och försvarar därmed sin egen och Vänsterpartiets tidigare hållning om att då oreserverat (?) stödja FN:s resolution 1973. Men i textens kärna, i dess bärande delar finns det sedan ingen revolution. Inga revolutionärer. Inga människor som kämpar för frihet och som är beredda att offra sina liv för detta. Upproret har förvandlats till  ”en negativ våldspiral där långt fler civila riskerar att drabbas av diktaturens våldsapparat, av oppositionen och av utländsk militär”. En borgerlig demokratisk revolution, en väpnad resning av det libyska folket har förvandlats till en mer simpel ”opposition”. Till ett banalt inbördeskrig där det i första hand inte krävs seger för revolutionärerna och ett nederlag för Khaddafi – utan att FN/NATO drivs ut samtidigt som det ska råda vapenembargo och vapenvila. Krav som i praktiken innebär att de delar av Khaddafis militära harnesk som finns kvar inte ska slitas bort samtidigt som miljoner libyer ska lämnas nakna och oskyddade för stridsvagnseld och GRAD-raketer.

I resolutionens mest makabra avsnitt heter det att:

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”

Bortsett från att detta tyvärr inte är sant utan en ren lögn, NATO har bara bistått med lite skyddsvästar samt en del kommunikationsutrustning, så visar denna skrivning att Ung Vänster nu har hamnat i kontrarevolutionens famn. För det är precis dessa vapenleveranser som skulle behövas. Revolutionärerna måste få egna vapen! Då, men först då, behövs det inga militära insatser från FN/NATO.

Västimperialismen är nämligen osäker om hur långt revolutionen kan gå i den politiska turbulens som oundvikligen följer när en diktatur faller och nya nationella politiska institutioner ska skapas. Därför vill den inte ha en väpnad, självsäker och mer självständig nationell och social rörelse, utan bara enkla fotsoldater som gör markjobbet åt det egna flyget.

På vilket sätt hänger då resolutionens skrivningar och dess politiska blodstörtning ihop med stalinismens gamla källarvalv? Trots allt är Stalin död och begraven sedan mer än femtio år och Sovjetunionen kollapsade och försvann från kartorna ungefär samtidigt som delegaterna vid denna kongress föddes?

Ja, här handlar det säkert om en politisk korsbefruktning mellan Vänsterpartiets gamla politiska arv och dagens kubanska castrism.

I min ungdom bekämpade vi den Svenska Vietnamkommittén och dess paroll, Fred i Vietnam. Organisationen och dess plattform var skapad av den tidens vänsterpartister i harmoni med det som krävdes från stalinisterna i Moskva och sjösattes tillsammans med en del pacifister och liktänkande socialdemokrater. Den framgångsrika svenska Vietnamrörelsen byggdes i stället kring parollen Stöd FNL (eller Seger åt den vietnamesiska revolutionen), som svarade mot vietnamesernas egna behov eftersom dessa i praktiken inte lydde ordergivningen från Kreml, utan kämpade för seger i stället för en vapenvila på stormakternas villkor.

Säkert har en del av detta klassamarbete på internationell nivå överlevt nere i någon källarskrubb för att nu återuppstå under helt nya förhållanden. Vänsterpartiets gamla avläggare, APK, nu med det historiska namnet Sveriges Kommunistiska Parti, kallar fortfarande Libyen för socialistiskt! Så långt går inte Kubas Kommunistiska Parti. Fidel Castro, som tycks ha monopol på alla internationella analyser, väljer att vara mer försiktig och säger sig inte vara överens med allt när det gäller Khaddafis inhemska politik. Men samtidigt har han hela tiden krävt just en vapenvila (på Khaddafis villkor) och ett slut på FN/NATO-insatsen, som han sett och ser som en början på en regelrätt markinvasion och sedan ockupation.

Det är här korsbefruktningen sker. Ung Vänster är helt enkelt starkt influerad av den kubanska revolutionen och den deformerade marxism som Kubas kommunistparti importerade från Sovjet. I praktiken i utbyte mot sockerexport och vapenhjälp.

Gamla lik i källaren parar sig med den kubanska revolutionens senilitet.

Det enda sättet att ta sig loss från dessa sjok av gammal spindelväv är att börja med egna analyser av verkligheten. I detta fall med egna studier av vad som skett i Libyen sedan revolutionsdagen den 17 februari. Gör man inte detta, kvävs man efterhand och blir fast för gott där nere i de unkna källarvalven.

Göte Kildén

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/