Norska bestemödrar för fred, miljöaktivister, EU-motståndare, Falungongare och vänsterfolk. Människor för en rättvisare värld i största allmänhet. Ansikten överallt. Det är stekhett. Vi är så ofantligt många. Vi ropar åt dem som står och ser på: Kom med, kom med! Folk hänger ut genom fönstren och står på balkongerna och ler. Vi bär pacifistballonger. En bild av Göteborg för nästan exakt tio år sedan. Det blev inte den som spred sig i nyhetsmedia under dagarna då USA:s president George W Bush besökte Sverige och folk kom resande från hela världen för att delta i folkliga protester i den lilla staden i norr. Det här är några minnebilder.
Det är natt, vi står utanför avspärrningen kring det av polisen stormade Hvitfeldtska gymnasiet, en av oss har sina saker därinne, en ung kvinnlig fältbiolog som inte vet var hon ska sova i natt nu när hennes Kånkenryggsäck ligger inlåst och madrassen som hon betalat för att få använda är förbjudet område – det kan ju dölja sig en holländsk terrorist därinne.
Polisen som vi försöker prata med är vänlig, han är en av de inkallade landsortspoliser som inte riktigt vet vad som hänt egentligen men som har order om att hålla folk borta. Han rycker urskuldande på axlarna men kan inte hjälpa oss.
Det finns en oro under torsdagens stora demonstration, vad är det som händer? Vad håller polisen på med? Vi tillhör inte det svarta blocket. Vi vill ha fredliga demonstrationer. Vi går med Miljöförbundet Jordens Vänner och Socialistiska Partiet. Vi vill lyssna till alla intressanta seminarier och föredrag på det socialistiska forumet invid kanalen, vi vill dansa till musiken och gå i demonstrationstågen bland tiotusentals andra för att visa att vi är många som bryr oss och att vi tillsammans har möjlighet att påverka.
Står på Götaplatsen omgiven av omkring 20 000 människor. Det hörs oväsen från Vasagatan. Containrar står mellan oss och ljudet. Plötsligt går det som en våg genom folkmassan, det är som om en obestämd rädsla får den av svaja bort från ljudet. Det är något som inte stämmer. Det finns en oro i luften. Stormningen av Hvitfeldtska har gjort oss illa till mods och det går inte över, undantagstillståndsstämningen hänger sig kvar som ett illavarslande omen trots att vi är så många som vandrar fredligt, som står här på Götaplatsen tillsammans och visar att majoriteten av oss som vallfärdat till staden denna försommarhelg står för ickevåld.
Det som pågår bakom containrarna kallas kravaller. På kvällen när vi lyssnar till Mikael Wiehe på forumet, säger han att han är glad att vi är här och inte på Vasagatan. När vi går i natten mot vår övernattningslägenhet på Guldheden passerar vi vad som ser ut som ett slagfält, allt tillgängligt glas är sönderslaget, gatsten uppbruten. Invid fotona i albumet står det: ”Framprovocerat av en polisstyrka som lät nazisterna bråka med autonoma för att sedan släppa ut de förstnämnda.”
Sitter i ett av tälten på forumet och lyssnar på en intressant debatt med olika ickestatliga organisationer, bland annat Attac, när vi får höra att en av våra vänner sitter inspärrad på Järntorget. I jakten på den holländske terroristen, som tydligen ska ha gulfärgat hår, har polisen nu spärrat av hela torget. Reaktionen från människorna som befinner sig där är att omedelbart sätta sig ner. De blir sittande i flera timmar.
Lämna inte forumet säger moderatorn på seminariet – det är som att det råder undantagstillstånd och att det här är den enda trygga zonen. Polisens helikoptrar dånar över oss och deras motorbåtar drar förbi fram och tillbaka i kanalens djupblå vatten. Solen gassar och det känns overkligt. Flera av oss har inga mobiler, det är ännu den tiden, så de som som har får fungera som sambandscentraler.Till slut blir vår vän utsläppt från Järntorget, men först bli han visiterad. Polisen som utför arbetet är först vänligt inställd men när han hittar en Palestinasjal i vännens väska ändras genast tonfallet och det är som om han blir besviken, vännen ser ju så proper ut, varför ska han hålla på med såna dumheter som Palestinasjalar? Vännen är arg när han kommer tillbaka. Han trodde inte att något sådant här kunde hända i Sverige.
Vi sitter på en pizzeria i närheten av kvinnofolkhögskolan där några av vännerna är inhysta. Trötta. Någons mobiltelefon ringer. En kille har blivit skjuten på Vasagatan. Skjuten?! Polisen skjuter mot demonstraterna! Här? I Sverige? I vänliga Göteborg? Det kan inte vara sant! Plötsligt är det som om dörren till pizzerian blir så mycket tunnare och ändå som en mur mellan oss och gatan. Vågar vi gå ut? Var skjuter de? Är killen död?
Det är som om tiden kondenseras, blir tyngre. Polisbrutalitet, provokationer, infiltratörer som skapar oro, det är inget nytt om man har föräldrar som varit med och kan berätta om Båstadskravallerna (då demonstranter lyckades stoppa tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia 1968)… Men det här: skottlossning med riktiga kulor mot demonstranter. Det skakar om hela världsbilden.
Under den sista demonstrationen regnar det. Symboliskt. Vi möter vänner som ser alldeles uppgivna och trötta ut. De befann sig på Hvitfeldtska när polisen stormade. De har blivit kallade jävla bögar och jävla kommunister, de har suttit länge inknuffade i trånga bussar och sedan i häkte, utan att få ta kontakt med någon. De har behandlats som avskum. Vanliga, snälla killar som tror på det goda i människan och som kom hit för att demonstera fredligt, de råkade bara välja fel plats att sova på. Trots nedslagenheten bildade vi kamratgrupper; om polisen anfaller ska vi ta varandra i händerna, hålla ihop.
Vi är blöta och sorgsna efteråt. Många ger upp och åker hem. Några blir ifrågasatta hela vägen upp på perrongen, poliserna där säger urbota löjliga saker som: ”Åk hem era jävla rödstrumpor.” En annan vän har sett poliser misshandla en kille mitt framför ögonen på dennes flickvän och när hon försökte ingripa höll det på att gå illa. Sådana där historier som det nästan är svårt att tro på för att de är så brutala. En kortsnaggad kvinna blir aggressivt ifrågasatt, polisen tänker inte gå med på att hon är av kvinnligt kön endast på grund av håret och tvingar henne att visa legitimation, hånar henne. Hur kan de bete sig så illa – vad har det tagit åt dem?
Sista dagen. Det är som om vi är en liten enveten skara som är kvar, vi har bestämt oss för att stanna tiden ut, för att se Stefan Sundströmkonserten den sista kvällen som en slags målspurt. Vi tänker visa att vi inte låter oss drivas bort – men så har vi också lite mod kvar, vi har ju hållit oss undan kravaller, glaskrossning och olyckliga sovplatsval. Vi har lyssnat på seminarier som vi har ringat in i det digra programmet eftersom vi ville utnyttja de möjligheter som funnits att lära sig om rörelser och aktivister från hela världen.
Det var därför vi kom hit, för att protestera och lära. Och polisens agerande borde ju bara göra folk ännu mer inriktade på att det behövs verkliga systemförändringar. Att vi måste säga ifrån ännu mer. Göra som min mormor säger och demonstrera på gator och torg varje dag mot privatiseringar och nedskärningar. Det som händer här i Göteborg borde inte få folk att ge upp och lägga ned kampen.
Stefan Sundströms energi är glädjegivande och han säger att han tycker att vi är bäst som stannat kvar och hållit ut. Mitt i konserten kommer systrarna till killen som blev skjuten – och som svävat mellan liv och död i många timmar – upp på scenen. De berättar att han kommer att klara sig! Det drar i magen och kniper i bröstet och tårarna kommer. De är så glada. Och arga.
Vi lämnar Göteborg och kommer tilbaka till världen utanför – den som fått rapporterna via nyhetsmedierna. Här verkar det vara en i princip helt negativ bild av demonstrationerna som dominerar. Våldsamheterna, de uppeldade mattorna och glaskrosset. Vi får fullt sjå att berätta om det positiva; om de massiva, fredliga demonstrationerna, om de givande diskussionerna, om folkfesten som ihärdade trots polisens ständiga närvaro och hets. Trots känslan av ett överhängande hot. Helikoptrar och motorbåtar som skar sönder försommargrönskans sprittande tillförsikt med sitt oljud. I jakten på vem? Medan George W Bush höll sina möten ostört.
Ett halvår senare, Luciadagen 2001, var vi några stycken som ordnade ett pacifistiskt Luciatåg. Femton själar slöt upp vid Götaplatsen och vandrade ned mot Gustav Adolfs torg med ljus i händerna. Från början övervakades vi av två piketbussar och fyra ridande poliser. Sedan bestämde de sig för att vi kanske inte var några terrorister och överlämnade åt två av de ridande poliserna att eskortera oss ner längs esplanaden. Vi hoppade över hästarnas rykande spillning. Den elfte september hade inträffat, världen var inte mera sig lik och terrorister lurade bakom varje hörn, i buskar och under luciakronor.
Tio år är en lång tid. Minnena ligger långt in i hjärnbarkens vindlingar och måste lockas fram.
Göteborg 2001 blev lite som ett sårigt minne. De absurda rättegångarna efteråt. De dokumentära filmerna som kom och som fick oss att gråta hopplöst i biosalongsmörkret med vanmaktskänsla i magen över att det hade gått så lätt att ta musten ur de folkliga protesterna och förminskande beskriva dem som ett obstinat beteende från några svartklädda huliganer.
Får det verkligen vara så lätt att ge upp? Kampen för en rättvis värld kan väl inte föras enbart när det är lätt och går som smort? Den får inte vara konjunkturanpassad. Den måste vara outsinlig.
Och kanske är den det. Rörelserna finns kvar, människorna som engagerar sig likaså, det har bara i så mångt och mycket kommit att röra sig om en eller annan fråga istället för om helheten, om hur vi förändrar hela systemet. Men klimatet står inte på fri fot i förhållande till kapitalismen, världsfattigdomen handlar om fördelningspolitik och om den rika världens utsugande nyliberala tillväxtmani – alla frågor är sammanlänkade och för att nå en hållbar förändring krävs det att vi breddar perspektiven och ser hela bilden.
Emma Lundström
http://www.internationalen.se/?p=35716
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.