Är det bra om EU spricker?

Fler än en röst höjs för att Grekland ska lämna euron och återinföra en nationell valuta. En åtgärd som enligt receptmakarna ska ge Grekland fria händer att föra en ekonomisk politik som tar landet ur den djupa krisen och ur EUs, IMFs och den Europeiska Centralbankens strupgrepp.

Med en nationell kontroll över valutan kan den grekiska regeringen devalvera den nya drachmen och exportera ekonomin ur krisen. Så ser i alla fall det lyckliga slutet ut i det scenario som förespråkarna för ett avhopp från euron tänkt sig.

Här i Sverige är det främst Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet som på ett seriöst sätt presenterat ett grekiskt avhopp från euron parat med en avskrivning av landets statsskuld som en lösning. Utomlands finns det förespråkare för samma recept både till vänster och höger. Londons högljudda borgmästare Boris Johnson ser ett grekiskt avhopp från euron som en god start på ett totalt sammanbrott av EU, något han hoppas innerligt på. Samma önskan finns här i Sverige hos den gamla maoistvänstern som bytt ut Kinas stjärnbaner mot den lilla blå-gula.

Men vore det bra om den Europeiska Unionen kraschade och upplöstes i sina beståndsdelar och euron gick upp i rök för att åter lämna plats för marken, francen, peson och andra gamla nationella valutor? Eller vore det att hoppa ur askan i elden?

Frågan kan inte besvaras abstrakt. Bra för vem måste man nämligen fråga sig. Bra för de arbetande? Bra för kapitalägarna? Det är inte samma sak. Bara för de som draperar sig i den svenska flaggan och sätter den ”nationella självständigheten” över alla anda intressen blir svaret att det är bra för alla om bygget Europa rasar.

Jag tillhör de som alltid varit emot EUs och inför folkomröstningen 13 november 1994 uppmanade att rösta Nej till medlemskap. EU är ett bygge som till hela sin konstruktion tjänar kapitalägarnas intressen. Varje beslut att stärka EU är ett beslut att stärka kapitalets makt. Den fria marknaden för kapitalrörelser och den sociala nedrustningen har mest negativa effekter på den arbetande befolkningens levnadsvillkor. Av samma anledning är jag också emot att Sverige inför euron som ersättning för kronan. Det skulle bara stärka bygget av det reellt existerande EU.

Men innebär det automatiskt att det vore positivt om EU upplöstes och euron avskaffades? EU måste ersättas av ett socialt Europa där den arbetande befolkningens behov sätts i centrum, där solidariteten mellan kontinentens arbetare och dagens trettio miljoner arbetslösa ersätter fästning Europas skamliga egoism.

Men det är inte det Europa vi kommer att ställas inför om dagens ekonomiska kris leder till ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande. I stället väntar ett kaotiskt ”inbördeskrig” mellan kontinentens kapitalgrupper och nationella regeringar där var och en försöker kapa åt sig på bekostnad av grannen. Via successiva devalveringar, lönesänkningar och social nedrustning kommer varje nationell borgarklass att försvara sina intressen i ett EU i upplösning. En ekonomisk depression som följd blir oundviklig. Redan nu driver sparpaket, krispaket och åtstramningspaket den ekonomiska konjunkturen mot en allt djupare recession som med säkerhet slår över i en katastrofal depression om euron kraschar.

Men katastrofers bördor bärs ojämnt. Även i djupa ekonomiska kriser går det ingen större nöd på de som sitter inne med stora resurser. Däremot finns det inget gott att vänta för de arbetande av ett sammanbrott för EU om det inte ersätts med ett annat, solidariskt och socialt Europa. I en djup ekonomisk kris är det i första hand de som endast har sitt arbete som inkomstkälla som drabbas hårdast. Så är det ju uppenbart i Grekland i dag, där vanliga löntagare betalar skatt medan samhällets välbeställda inte betalar skatt alls.

Vad skulle ett avhopp från euron föra med sig för landets arbetare? Bara ännu värre misär än i dag är en god gissning. I en teoretisk konstruktion kan det fungera. Anntag att Grekland tilläts att i lugn och ro hoppa av euron, skriva av sina skulder och devalvera sig ur krisen. På pappret kan det fungera men nu är Grekland med i EU och fungerar i en omvärld som inte snällt kommer att sitta med armarna i kors om Aten beslutar att inte betala sina skulder till Europas storbanker, pensionsfonder och försäkringsbolag som äger den absoluta huvuddelen av den grekiska statsskulden.

Samma dag som Grekland inför en ny drachm kommer världens valutahandlare att kasta sig över den i en frenetisk spekulation och driva fram en spiral av devalveringar och inflation. Om den gamla drachmens växelkurs stod i 345 mot 1 euro när euron infördes kan en ny drachm snabbt sänkas till kanske 700 mot 1 eller ännu lägre. Det skulle naturligtvis vara bra för den grekiska exportindustrin men övriga konsekvenser blir oöverskådliga.

Till att börja med skulle den grekiska statsskulden omedelbart fördubblas eftersom den är till hundra procent noterad i euro. Avhoppet från euron som skulle bli en räddningsplanka har då i stället fördubblat den statsskuld som är noterad i euro och ägs av främst privata franska, schweiziska och tyska storbanker. Vad kan då den grekiska regeringen göra? Den enda lösningen är att vägra betala skulden. Men än en gång kommer inte storbankerna och andra regeringar att sitta med armarna i kors. Organiserat sabotage i form av kapitalflykt från Grekland följer omedelbart.

Det kan bara hindras om den grekiska regeringen är beredd att förstatliga alla större grekiska banker, att införa en strikt kontroll över kapitalflödet till och från landet, att konfiskera alla rika grekers undangömda pengar i skatteparadisen och skydda den egna industrin mot konkurrande import.

Sett till de politiska alternativ som finns inom räckhåll i dagens kris finns det inte en chans i h…e att sådana åtgärder ens kommer att beaktas. I stället kommer ett grekiskt avhopp från euron att kombineras med en ideologisk offensiv om ”att nu sitter vi alla i samma båt” med syftet att tysta all opposition mot åtstramningspolitiken och låta den arbetande befolkningen betala hela krisen.

Det är svårt att förstå varför ett krav på att skulderna ska avskrivas inte kan resas utan att kopplas till ett avhopp från euron. Det problem som euron skapar inom EU för de minst konkurrenskraftiga länderna som Grekland och Portugal kan ju inte lösas med införandet av en egen ny-gammal valuta.

Den isländska krisen påminner oss att landets befolkning inte var skyddad mot finanshajarnas pyramidbyggen. Tvärtom innebar kraschen att en stor del av befolkningen plötsligt var skuldsatt upp över öronen eftersom de lån som hushållen tagit ut i dollar och euro plötsligt växte lavinartat i isländska kronor. Likaså kan den engelska arbetarklassen intyga att den nationella valutan pundet inte hindrar regeringen Cameron från att gå till hårdare attack mot de arbetandes välfärd än vad till och med järnladyn Thatcher gjorde.

Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.

För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.

Benny Åsman

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/22/avskaffa-euron-eller/