I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.
Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.
Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.
Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:
.
”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”
Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen Khaddafi i sig något problem.
Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!
Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…
Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?
En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklet och Nordafrikas nye lille Napoleon.
Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…
Göte Kildén
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/30/erkann-rebellerna-i-libyen/
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.