Börs- och dalbana

Finansens springpojkar

Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.

Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.

Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.

Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.

Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.

Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.

Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.

Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.

Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.

I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.

Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.

Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/13/bors-och-dalbana/