Saab ska ställas i samhällets tjänst

När Saab Automobile i förra veckan sattes i rekonstruktion jublades det i Trollhättan. Inte så konstigt, att gå utan lön är självklart ohållbart för alla anställda. Men det har jublats lite för många gånger på Saab och denna rekonstruktion kommer, lika lite som den som ägde rum 2009, att innebära någon långsiktig lösning, varken för Saabs hårt prövade arbetare och tjänstemän eller för samhället Som Internationalen skrivit ett flertal gånger är det ingen väg framåt att hoppas på olika kapitalgrupper eller statliga subventioner för biltillverkning och än mindre att tro att kapitalismens ”skapande förstörelse” ska låta nya jobb växa ur askan efter ett slaktat Saab.

Det som istället kan rädda jobben är en omställning från dagens klimatskadliga bilproduktion till produkter som krävs för att bryta oss ur fossilberoendet. En sådan omställning kräver ett förstatligande, bara om beslutandemakten tas ifrån Muller och hans finansiärer kan Saabs produktionsapparat sättas i samhällets tjänst under de anställdas kontroll. Dessa har det största intresset av att rädda jobben och de största kunskaperna om vad de själva kan utveckla och tillverka. En sådan förändring kan låta som önsketänkande men så har de flesta viktiga krav som arbetarrörelsen drivit tidigare avvisats: åtta-timmarsdag, rösträtt, semester… Liksom för alla dessa erövringar finns inga tekniska hinder för en omställning, bara politiska. Och det som kunnat undanröja sådana hinder och göra verklighet av drömmarna har aldrig varit tilltro till överheten utan facklig och politisk kamp.

Men varken arbetarnas eller tjänstemännens fackföreningar knystar ens om något sådant, inte heller socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Istället fortsätter alla att passivt hoppas på det hopplösa, att Viktor Mullers trollkonster ska frälsa företaget. Vad som helst utom aktivitet underifrån. När arbetarrörelsen sätts på prov svarar de istället med en mun: Lita på kapitalet!Med krav på en omställning som redskap skulle det vara möjligt att skapa en bred rörelse i samhället för att försvara jobben och göra de saabanställdas kamp för jobben till den angelägenhet för hela arbetarklassen som den är. Både som ett sätt att bekämpa den arbetslöshet som nu riskerar att skjuta i höjden igen och för att rädda den tillgång för samhället som Saabs produktionsmaskineri ännu är.

Internationalen har tidigare lagt fram tanken på ett Miljonprogram för klimatet, på samma sätt som staten på 60- och 70-talen organiserade bygget av en miljon nya bostäder, som ett alternativ till dagens passiva väntan. Kravet är än mer aktuellt efter de senaste turerna i Saab. Men liksom varje annat krav kan det bara bli verklighet om de anställda och deras organisationer själva bryter passiviteten och tar täten.