Lite märkligt var det. Morgonrundan med hunden blev något kortare än vanligt och kaffet bar jag in till SVT:s frukost-TV där Håkan Juholt skulle komma till soffan och berätta om socialdemokraternas budgetförslag.
Han hade också med sig ”det enda färdiga exemplaret” av det som vi gärna skulle se som en onådig och mot systemet helt upprorisk lunta.
Men sedan blev det västgötaklimax av det hela. Trots att Juholt är smålänning.
Vi fick inte reda på en enda siffra. Den tjocka luntan hade han med sig bara för att reta vår nyfikenhet. Först på onsdag ska helheten presenteras. Självklart kommer media innan dess att skvätta lite här och där med olika ”avslöjanden”. Ungefär som hanhundar på vift. Men slutsummorna när det gäller utgifter och tänkta intäkter får vi vänta med.
Men när kaffekoppen var tom hade jag ändå fått mig en viktig nyhet till livs:
”Jag som har varit med i riksdagen länge har aldrig varit med om att riksdagsgruppen i förväg överhuvudtaget fått se och diskutera en budget”, berättade Juholt helt plötsligt.
”Vi ville ha en diskussion i riksdagen”, fortsatte han och ville sedan inte som partiordförande kommentera ”rykten och skvaller” om mötet med sin partigrupp.
Här är det bara att hålla med. Ett fall framåt. Motsättningar, upprördhet och öppet redovisade politiska skillnader är blodomloppet i en levande arbetarrörelse. Medias rapportering om ”kris” så fort det är en ”debatt” är mer än trist. Lena Mellin skriver i dag exempelvis om ”veliga veckan” och refererar då inte bara till socialdemokraternas debatt utan också till diskussionerna i (v) och (kd) om nya partiledare. Vilket är tramsigt. När det gäller (v) är den öppna debatten naturligtvis något positivt. Problemet med den diskussionen är i stället de mycket vaga och små politiska skillnaderna mellan kandidaterna. Den ”radikala systemkritiken” är inte heller särskilt närvarande. Ingen av kandidaterna har ännu så länge sagt sig vara för en socialisering av våra viktigaste kreditflöden. Vilket i sak innebär att våra liv även fortsättningsvis ska bestämmas av marknaden. När det gäller kristdemokraterna är det bara bra att Göran Hägglund har tvingats att peka ut de religiösa fundamentalisterna bakom Mats Odell som en ”höger som bara vill ha skattesänkningar för de rika”. Vad sedan Marcus Birro står för. Det vet nog bara gudarna. Knappast han själv.
Var sedan siffrorna landar när det gäller Juholts budget. Ja se, det är en helt annan berättelse…
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/10/03/strid-eller-skvaller/
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.