Om masskampen i Grekland

Erfarenheter från generalstrejken 19 – 20 oktober:

Den politiska storstrejken den 19 och 20 oktober uttryckte arbetarnas och medelklassens avsikt att störta regeringen. Onsdagen den 19 oktober gick närmare 500 000 demonstranter ut på gatorna i Aten, och sammanlagt omkring en miljon människor i Grekland som helhet.

Demonstrationerna, som var de största sedan militärjuntans fall 1974, visade den enorma omfattningen av det sociala missnöjet, liksom den arbetande befolkningens beslutsamhet att bekämpa och riva upp den barbariska kapitalistiska politik som förs av regeringen, bankirerna och den så kallade trojkan. Generalstrejken hade förberetts med strejker i olika branscher och av ockupationer av ministerierna, stadshus och andra offentliga byggnader.

I denna färska artikel beskriver två grekiska socialister det aktuella läget i masskampens Grekland, och analyserar olika politiska krafter som verkar i den folkliga rörelsen.

Strejkerna och demonstrationerna gjorde det svårt för regeringen att upprätthålla det ”normala” ekonomiska livet och statsförvaltningen. Det blev uppenbart att det de protesterande folkmassorna uppvisade var hur skarpt och medvetet brottet med den rådande politiken blivit, och hur djup den uppdämda ilskan var som bröt fram. Från torgockupationerna i juni övergick de strejkande till ockupationer av offentliga förvaltningsbyggnader, vilket visade att en kvalitativt ny situation inträtt. Det ägde dock inte rum några ockupationer av företag och arbetsplatser. Massmötet nästa dag, den 20 oktober på Syntagma-torget, var också enormt, med ett hundratusental strejkande arbetare. Ändå var det inte tillräckligt för att hindra parlamentet från att godkänna de 41 artiklarna i det nya lagförslaget om nedskärningar och försämringar. Denna åtgärdslista kommer att få en allvarlig och oacceptabel inverkan på livet för miljontals arbetare, pensionärer och arbetslösa.

Återigen möttes protesterna med ett brutalt polisangrepp. En person, Dimitris Kotsaridis, mördades av polis vid en demonstration. Störtandet av det befintliga politiska och ekonomiska systemet och arbetarnas seger kommer att vara den enda effektiva hämnden för förlusten av denna kämpe, och det kommer hedra hans minne.

Ledningarna för de två vänsterpartier som är representerade i parlamentet, Syriza och KKE, bidrog på ett avgörande sätt till strejkmobiliseringarna, men misslyckades med att sätta stopp för kapitalisternas aggressiva politik. Ordföranden för den reformistiska alliansen Syriza, Alexis Tsipras, fördömde den tystnadens konspiration från regeringens sida med vilken den dolde sin politik. Emellertid begränsade han sin oppositionella hållning till att kräva val. På så vis befann han sig inte bara långt bakom behoven hos den stora majoriteten av arbetarklassen, utan också en bra bit i släptåg efter den folkliga viljan att bli delaktiga i en radikal social omvälvning.

Kommunistpartiet KKE och dess fackliga front PAME intog den mest negativa politiska hållningen under dessa händelser. Dagen för den planerade omringningen av parlamentet tog PAME:s ledning tillfället i akt att se till att dess sektion i demonstrationen marscherade upp framför parlamentet och ”omringade” det på så vis att demonstranterna vände ryggen mot parlamentsbyggnaden. Detta var avsett att skydda parlamentet från varje eventuell radikal och konfrontationsinriktad hållning från andra demonstranter. Syftet var uppenbart även om PAME stod i kontakt med de övriga delarna av rörelsen – fackföreningarna, politiska och sociala organisationer – för första gången på många år. Detta måste betonas eftersom PAME:s avdelning vanligtvis brukar hållas borta från alla andra demonstranter på ett rent sekteristiskt sätt. Faktum var dock att kontakten i det här fallet var avsett att skapa en buffert, en garanti, för att de parlamentariska procedurerna skulle fungera normalt. KKE- och PAME-sektionerna hindrade alla andra från rada upp sig framför parlamentet. Aktivister i PAME använde fysiskt våld och misshandlade medlemmar av flera andra sektioner som de ansåg vara ”farliga”. Och dessutom fortsatte KKE och PAME med att i välkänd stalinistisk stil förvränga fakta och anklaga dem som de fysiskt misshandlat för att vara ”poliser”.

Polismetoder och förvirring

Det är obestridligt att KKE följde sin egen logik och tro i detta avgörande ögonblick, som om det inte finns någon rörelse förutom dess egen. Därför är alla som inte stöder partiet en fiende. Samtidigt gjorde partiet allt i sin makt för att säkerställa att omringandet av parlamentet inte blev en riktig belägring, och de begränsade aktionen till en visserligen stor, men ändå fredlig – och därför i slutändan ofarlig och ineffektiv – protest baserad på traditionella mönster. KKE:s ledning är helt fixerad vid reglerna för det parlamentariska systemet, och förbereder partiets styrkor för den förväntade utvecklingen. Det är inte osannolikt att val kommer att utlysas under de kommande veckorna. Om så är fallet vill KKE framstå som ett ansvarsfullt vänsterparti och som en pålitlig opposition som konsekvent vägrar att ge sig in på ett omstörtande och konfrontationsinriktat handlingssätt. Denna inställning kommer att bibehållas oavsett vilken slags regering som kommer skapas, även om det blir en regering av ”nationell enighet”.

På grund av dessa sina metoder fördömdes PAME av tusentals aktivister som var indragna i mobiliseringen. Det måste dock understrykas att denna legitima, och i princip korrekta, politiska kritik av PAME inte på något sätt kan rättfärdiga den attack mot PAME-sektionen med stenar, brädor, rökbomber och molotovcocktails som medlemmar ur vissa grupper som enligt dem själva tillhör den antiauktoritära och anarkistiska rörelsen genomförde. Allt som befordrar användning av våld inom arbetarrörelsen är oacceptabelt, eftersom det inte är riktat mot repressionens styrkor. Det har en destruktiv inverkan på utvecklingen av rörelsen själv. Resultatet av dessa metoder blev i praktiken att en extraordinär manifestation av arbetarnas ilska upplöstes i förvirring. De borgerliga propagandamakarna passade på att tala om ett slags ”inbördeskrig”, vilket avskräcker en del arbetare som för första gången deltar i protester och demonstrationer.

Vissa grupper inom den autonoma strömningen hänvisade i sina uttalanden till KKE:s stalinism och försökte rättfärdiga de våldsamma attackerna som ett slags allmän ilska mot att PAME försöker utöva hegemoni över hela rörelsen. Men dessa anklagelser kan – och bör – inte övertyga någon. I verkligheten följer dessa anarkistiska grupper en liknande logik när de begår våldshandlingar vid varje demonstration på ett helt godtyckligt och okontrollerat sätt. På detta sätt försvårar de för de organiserade sektionerna av folkmassor i demonstrationerna att genomföra sina egna planer. Å andra sidan är det inte korrekt att fördöma dessa grupper som en kamouflerad del av statens säkerhetsapparat, och liknande påståenden. Det är onekligen så att anonymiteteten hos de anarkistiska rörelserna, som bär huvor som maskering på gatan, gör dem mer känsliga för infiltration av polisagenter. Men trots det är det oacceptabelt att bara avfärda dessa grupper som poliser och kvasistatliga instrument. Dessutom gick det block av personer som startade attacken mot PAME helt oorganiserat, utan banderoll och därför är dess sammansättning okänd. Den förklaring, som presenterades av KKE och PAME, att förklädda polisprovokatörer hade planerat attacken i förväg och sedan genomförde den, är otillräcklig och leder inte till relevanta politiska slutsatser.

Den verkliga bakgrunden till uppkomsten av sådana beteenden är att våld som metod att lösa politiska konflikter blir till en sorts fetisch. Denna fetischism finner grogrund i en viss miljö, särskilt bland ungdomar. Det är en sorts fixering vid våldsamt beteende som, i slutändan, befinner sig långt borta från alla de politiska och organiserade former av protester som kan vara verkligt hotande för systemet. Branden i Marfin Bank den 5 maj 2010, när tre bankanställda dödades, är karakteristisk i detta avseende. Bara dagen innan ägde det rum en attack mot en grupp demonstrerande lärare, och följande dag attackerades KKE-medlemmar och distriktskontor tillhöriga partiet i ren maffiastil. Sådana metoder har ingenting med antikapitalistisk kamp att göra, tvärtom.

Avgörande gnista saknades

Oberoende av mediarapporter om vem som skulle ges skulden för de fysiska sammandrabbningarna vid Syntagmatorget är det ingen tvekan om att logiken hos KKE – att organisera ”rimliga” och ”fredliga” demonstrationer utan några utsikter till upptrappning – är djupt bristfällig och går stick i stäv med en stämning i rörelsen som är inställd på en massiv konfrontation. Likväl måste dock taktiken med okontrollerat våld fördömas eftersom det leder till meningslös förstörelse och trycker på i en riktning som strider mot målen för den folkliga kamprörelsen. Den polisstilsfunktion som ledningen för PAME utövat inom rörelsen rättfärdigar inte på något sätt attacker med molotovcocktails mot strejkande PAME-demonstranter. Sådana metoder kan bara ge upphov till avsky och vrede. Svaret på KKE:s och PAME:s taktik måste ges av rörelsen själv på ett politiskt sätt, inte av anonyma grupper som gör anspråk på att spegla den folkliga stämningen. Det måste dock också noteras att KKE:s inriktning på att ta över huvudansvaret för försvaret av civila institutioner bara kan vara förödande för arbetarrörelsen, både på kort och lång sikt.

Trots allt, och av olika skäl, saknades det en folkligt bred stämning som allvarligt kunde ha övervägt en stormning av parlamentet eller dess faktiska omringning under de två strejkdagarna. Detta var avgörande, och klargjorde slutligen att den avgörande gnistan inte fanns. På onsdagen närmade sig strejkande personer stängslet och rev ner det, men inga stora folkmassor var inblandade. På torsdagen kunde man knappt se några mer radikala kampformer alls. Inte desto mindre är det bara genom en sådan radikalisering av de fokliga stämningarna som logiken hos PAME – eller hos de anarkistiska grupper som vill representera rörelsen som helhet – kan övervinnas. Vad som behövs under de kommande veckorna är en fortsättning på den massiva ockupationen av offentliga byggnader (stadshus, ministerier och liknande) och en upptrappning av strejker och mobiliseringar i syfte att paralysera produktionen genom en icke tidsbegränsad politisk generalstrejk som kräver regeringens störtande.

I denna mening kan varken PAME eller någon annan grupp hävda rätten att positionera sig ”i förtruppen framför parlamentet”. Varje seriöst förslag för rörelsen, för dess hållning och taktik, måste baseras på politiska kriterier och mål, inte på journalistiska kommentarer utifrån. Det kommer att vara av yttersta vikt för alla antikapitalistiska revolutionära krafter att inom en snar framtid formera en strömning inom arbetarrörelsen som försöker stimulera en arbetarnas enhetsfront, och som kan försöka bli dominerande under nästa våg av strejker, demonstrationer och ockupationer. Denna strömning kommer att hamna i en oförsonlig konflikt med den fackliga byråkratins politik, som består av kompromisser och kapitulation, med ”polis-i-rörelsen”-logiken som representeras av PAME och med den romantisering av våldsmetoder som präglar vissa grupper i den anarkistiska strömningen. Vad vi behöver är en politisk arbetarrörelse som skickar regeringen, bankirerna, EU och IMF till sophögen, och som så småningom kommer störta det borgerliga samhället och bana väg för en socialistisk omvandling.

Andreas Kloke & Pantelis Afthinos

Andreas Kloke ingår i ledningen för OKDE-Spartakos, Socialistiska Partiets grekiska systerorganisation. Medarbetare i tidskriften International Viewpoint.

Pantelis Afthinos är också medlem i OKDE-Spartakos.

Artikeln är daterad 29 oktober, och skrevs alltså strax innan Papandreou gjorde sitt utspel om folkomröstning, och den därpå följande regeringskrisen. Hämtad från International Viewpoint nr 442, november. Översättning: Anders Hagström