Allt att vinna på samarbete över gränserna

Rätt ofta får jag lust att utropa: Död åt medelklassen! Nej, det är inget personligt, flera av mina närmsta vänner tillhör denna av röstmaximerande politiker så nervöst omsvärmade klass … Eller rättare sagt, det gör de inte alls. För det är själva begreppet jag är ute efter, ”medelklassen” är ingen egen klass med speciella intressen.

I fjol hade The Economist en ambitiös bilaga om ”medelklassen i tillväxtmarknaderna” men hade väldiga problem med att definiera vad ”medel­klass” var för något. Det beror på vad man vill ha definitionen till, blev slutsatsen. Inte ens för marknadsplanerare är begreppet alltså särskilt användbart och är syftet att undersöka möjliga politiska allianser leder det helt fel. De allra flesta i den så kallade medelklassen är, vare sig de vill eller ej, i allt väsentligt arbetarklass – folk som inte har mycket annat val än att sälja sin arbetskraft. Visst, många som städar, sitter i snabbköpskassor eller kör spårvagn har jobb som är mer underordnade, mindre engagerande och sämre betalda, men i grunden har vi samma intressen och våra villkor tenderar att bli mer lika, oavsett om vi arbetar i kostym eller blåställ.
Nyss kom en rapport från LO som visar att det inte bara är många arbetaryrken som blivit mer enahanda och styrda. Tvärtemot bilden av en ”kreativ klass” med spännande jobb blir även många tjänstemannajobb mer rutinmässiga med mindre utrymme för egna beslut, formade av vad utredaren kallar ”digital taylorism”. Nedskärningar, rationaliseringar och osäkra anställningar är delar av kontorsvardagen.

Säkert värjer sig många ändå mot att räknas som arbetarklass, inte minst för den förlorarstämpel som ­ordet fått av arbetarrörelsens många reträtter och bristande självförtroende. En samhällsförändrande löntagarallians kräver nog en ändrad självbild från en del, men i det långa loppet är intressegemenskapen avgörande och för en arbetarrörelse som vill vinna tillbaka förlorad terräng är det en nödvändig allians. Den kan dock inte grundas på ängslig anpassning till diffusa ”marginalväljare” som antas bara ha bostadslån, avdrag och köksinredning i huvudet, utan på en självständig politik som utgår från lön­tagarkollektivets gemensamma behov, på jobbet och i samhället i stort.
På detta har även kontorsarbetarna allt att vinna. Och möjligen en och annan slips att förlora.

Lars Henriksson i Göteborgs Posten