När finanskrisen bröt ut 2008 såg vi en makalös brandkårsutryckning från västvärldens ledare. För att rädda de ruinerade, hemlösa och arbetslösa? Nej, för att bistå de banker och finansinstitut som spekulerat sönder ekonomier och drivit hela länder till ruinens brant.
Man var beredd att ställa upp med astronomiska belopp, biljooner och åter biljoooner. Belopp motsvarande stora delar av de kapitalistiska ländernas bruttonationalprodukter kunde ställas till förfogande
Aldrig någonsin har sådana penningbelopp trollats fram på nolltid och ur ingenstans. Fattigdomen i världen, utrotandet av sjukdomar eller det tilltagande klimathotet har aldrig rört vid de mäktiga beslutsfattarnas hjärtan. Men för att komma bankirerna till undsättning var inga uppoffringar stora nog.
De krisande bankerna fick alltså snabbt nya pengar när man spelat bort de gamla. Vad gjorde man då med de nya pengarna? Bankerna använde dessa pengar för att låna ut till länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien eftersom de var helt övertygade om att om det blev några problem så skulle Europeiska centralbanken och EU hjälpa dem. Privata banker föste medvetet in Grekland och andra länder i en ohållbar skuldfälla genom att erbjuda låga räntor och krävde sen mycket högre räntor.
Politikerna i EU är oense om hur de ska hantera kapitalismens kris. Utom när det gäller att gödsla bankirerna med nya pengar och erbjuda ”sparpaket” åt vanligt folk. Dessa ”sparpaket” innebär sänkta löner, färre arbetstillfällen, sänkta pensioner och nedskärningar i välfärdssystemen.
Men annars är det omsorgen om de nationella kapitalistiska ekonomierna som gäller. Tyskland och Frankrike med en ekonomisk maktställning vill diktera villkoren för att andra ska skära ned för att rädda de egna bankerna. Storbritannien värnar sin finanssektor. Käbblet fortsätter. Liksom europeiska centralbankens förmånliga utlåning till bankerna som kan fortsätta spekulationen.
Vad vi behöver är inte strävan efter nationell självtillräcklighet. Kapitalismens kris kan bara övervinnas genom internationella initiativ och löntagarnas solidaritet över gränserna. Ett rött Europa är vad vi behöver, ett annat Europa än kapitalets EU. Ett rött Europa där vi socialiserar bankerna under löntagarnas kontroll och börjar organisera samhällsekonomin utifrån de många människornas behov.
Läs mer:
Röda Malmö: Genom skuldkrisens dimridåer
Kildén & Åsman: Mera pengar till bankerna
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.