”Den personliga konungamakten tillhör det förflutna hos oss, men vi dragas ännu med avfall från det sakrala konungadömets magi”, så skrev Wilhelm Moberg 1955 i sin klassiska pamflett Därför är jag republikan. Idag – 57 år senare – har vi ännu inte blivit av med detta konungadömets avfall. Om något blev vi varse det i förra veckan när kronprinsessan Estelles nedkomst bereddes en enorm medial plats, och då inte bara i kvälls- och veckotidningspressen utan även de mer seriösa morgontidningarna ägnade ett ansenligt utrymme – sträckande sig över många sidor – till denna födsel.
Men varför uppröras över monarkin när kungen inte har någon formell makt? Det är en vanligt förekommande invändning när kravet om republik aktualiseras. Då bortser man dock från vilken reell roll denna institution spelar i vårt samhälle, som en genom århundraden ljudande signal till oss medborgare om att vi ska underordna oss en för alla tider given överhet – en anda av undersåtlighet, kryperi och fjäsk som inte är fria medborgare värdigt.
Kravet på republik har faktiskt också en inneboende sprängkraft som man ofta inte betänker, eller som den franska 1800-tals filosofen Alexis de Tocqueville räddhågset uttryckte det: ”Kan någon tro att demokratin efter att ha störtat aristokratin och kungen kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika”. Ja, precis som denna filosof påpekade, skulle avskaffandet av monarkin kunna leda vidare till att väcka frågeställningar som för den härskande borgarklassen är besvärande:
Men varför ska makt och pengar överhuvudtaget kunna ärvas? Vad är det för rättvisa i att exempelvis Marcus Wallenberg Jr föddes med en guldsked i munnen medan vissa andra barn knappt renderas tak över huvudet? Vad är det egentligen för grundläggande kriterier som det kapitalistiska samhället vilar på?
Sedan 1544 har Sverige varit en ärftlig monarki. Det är hög tid att förvisa denna anakronistiska institution till de museala inventarierna. Vi som strävar efter en fördjupning av demokratin bör med kraft resa kravet på republik, och inte bara se det som en detalj ute i den samhälleliga marginalen. Det sägs dessutom att vår nuvarande kung redan som liten grabb med emfas skrek ”jag vill inte bli kung”. Låt oss gå denne stackars representationsuttröttade Bernadotte till mötes! Åtminstone på sin ålders höst bör han själv få rätt att välja sin livsväg. Riksdagens talmansinstitution kan lämpligtvis – till den grad det anses befogat – överta Bernadottens ceremoniella bestyr.
Intressant?
Bloggat: Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om Alexis de Tocqueville, arvsprinsessan Estelle, Bernadotte, monarki, republik, Wilhelm Moberg, Wallenberg, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.