Svag vänstervind över Frankrike

I söndags kväll firade tiotusentals segerrusiga franska medborgare på Bastiljplatsen i Paris. Francois Hollande hade vunnit en betryggande seger över Nicholas Sarkozy och för första gången sedan epoken Francois Mitterand (1981-1995) hade Socialistpartiet erövrat presidentposten.
När Sarkozy 2007 valdes till president var det bland annat med löftet att halvera arbetslösheten. Hans tid i Elyssepalatset kom dock att präglas av ökad arbetslöshet, åtstramningspolitik, galopperande budgetunderskott och raserade statsfinanser. I årets valrörelse gick Sarkozy fram med en alltmer ohejdad nationalistisk retorik och med sitt tal om att halvera invandringen sänkte han sig till en oblyg flirt med Marine Le Pen och Nationella Frontens väljare. Hans högerbrygd blev också för mycket för många borgerliga väljare. Mittenkandidaten Bayrou, som i första omgången erövrade nästan 10 procent, gick ut och uppmanade till en röst på Hollande i andra omgången, något som troligtvis slutgiltigt beseglade Sarkozys öde.

Vad är det då för nya vindar som kommer att svepa in över Frankrike? Ja, i valrörelsen gick Hollande ut med en hel del löften och att han ville bryta med Sarkozys högerpolitik:
– 500 000 nya jobb ska skapas de närmaste fem åren, och däribland en storsatsning på 60 000 nya lärartjänster.
– 2,5 miljoner nya bostäder ska byggas under den kommande presidentperioden.
– Pensionsåldern ska sänkas.
– Minimilönerna ska höjas.
Sammanfattningsvis har Hollande deklarerat att han tänker bedriva en mer aktiv ekonomisk politik, och därtill mer rättvis med en ökad beskattning av de rikaste fransmännen och de största börsbolagen.

Det finns dock en hel del frågetecken runt Hollandes politik, det största att den helt och hållet vilar på en prognos att den genomsnittliga tillväxten i Frankrike kommer att ligga på 2-2,5 procent de närmaste fem åren. Med den ekonomiska kris som Europa befinner sig i är dessa tillväxtförväntningar knappast realistiska. Samtidigt utlovar Hollande en budget i balans 2017, ett krav som också vilar över Frankrike som ett Damoklessvärd från EU, ECB och IMF. Det är svårt att tro att den beskedlige socialdemokraten Hollande skulle gå ut i strid mot dessa mäktiga finansorgan, och om då inte heller hoppet om en stark tillväxt infinner sig kommer vi att få titta i månen efter sociala reformer och en aktiv ekonomisk politik. Frågan är också när det kommer till kritan vad det blir av Hollandes prat om ökad beskattning av de rika.
Det enda hoppet är att det franska folket, om det inte går till Bastiljen för att beväpna sig, dock mobiliserar sig för att genom ett mäktigt tryck underifrån tvinga Hollande att genomföra sin utlovade politik. I så fall skulle också det franska folket sända ut en mäktig stridssignal till hela Europas arbetarklass.