I USA är ordet white trash och i Storbritannien chavs men innehållet är detsamma: en hånfull syn på arbetare som hopplös bottensats i ett samhälle där alla andra blivit ”medelklass”.
Efter tre årtionden av framgångsrik överklasskamp är föraktet neråt i samhällspyramiden utbrett, särskilt då mot fattiga kvinnor, dessa oansvariga, sexuellt tygellösa, bidragsberoende wellfare mothers. Inte långt från förra århundradets resonemang som ledde till tvångssteriliseringar av utblottade och störande människor, med ”stora kullar av barn till imbecilla mödrar”, som makarna Myrdal uttryckte dåtidens syn. Än är det dock en bit kvar dit; den brittiske högerpolitikern John Ward tvingades avgå när han 2008 reste krav på sterilisering av bidragstagare. En vink dock om vilka idéer som gror i segerrusiga internatskolekretsar.
I samhällen där arbetarklassen sällan uppträder som kollektiv, med självförtroende och gemensamma krav och behov, har begreppet ”klass” ersatts av bilden av ett klasslöst samhälle där var och ens position bara beror på den egna viljan, inte ekonomiska strukturer. Att de sämst ställda är lättingar som har sig själva att skylla blir då lika självklart som att de besuttnas välstånd beror på deras personliga, kanske rentav medfödda, överlägsenhet. Och då finns ju ingen anledning att skattesubventionera oduglingarnas slappa liv.
När klassamhällets effekter ändå tränger sig på, det må vara i ohälsotal eller gatukravaller, blir de nödvändiga att bortförklara som individuella problem och att hantera dem blir närmast en polisiär fråga. Klassföraktet blir ett vapen för att säkra positionerna och bekämpa farliga tankar på gemensamma intressen och, bevare oss väl, klasskamp.
Att jämlikhetstanken, trots växande ojämlikhet, fortfarande är starkt förankrad i Sverige hindrar inte white trash-begreppet från att sticka upp sitt tryne också här. Överklassens hovnarrar sparkar arrogant neråt, inte bara på anonyma internetforum utan även i dagspress. Men framför har lättversionen av dessa tankefigurer slagit rot i och med att de borgerliga lyckats få sin valslogan ”utanförskap” accepterad i debatten. Ett ord närmast hämtat från Tony Blairs och New Labours social exclusion, som liksom chavs och white trash beskriver samhället som perfekt, så när som på en rest av misslyckade individer som valt att stå utanför och behöver rycka upp sig istället för att klemas bort av staten.
Ett bevis så gott som något på att klasskampen alls inte upphört. Den är bara väldigt ensidig och gäller även makten över våra tankar.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.