Nu höjs de varnande fingrarna för att Iran håller på att utveckla kärnvapen. Bevis saknas, men det gör inget. Straff ska ändå utmätas, nu senast genom att EU beslutat att dess medlemsländer från och med halvårsskiftet inte längre får köpa iransk olja. Och samtidigt kommer rapporter om att USA kraftsamlar militärt i Persiska viken.
Historien upprepar sig. USA:s anfall på Irak föregicks av en politisk kampanj som handlade om att Saddam Hussein höll på att utveckla massförstörelsevapen och att han samarbetade med al-Qaida.
Båda dessa påståenden visade sig vara falska. Men när lögnerna spruckit var redan amerikanska ockupationstrupper på plats och Irak hade kastats in i ett blodigt kaos. Saddam hade störtats, men inte av irakierna själva utan av Washington vars enda intressen var att stärka sina egna ekonomiska och militära positioner.
På den tiden var det George W Bush som satt vid rodret. Nu är det Barack Obama. Men deras utrikespolitik är i väsentliga avseenden densamma. Båda presidenterna har agerat som verktyg för banker, oljebolag och militärindustri. Och båda har lojalt hållit den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern, Israel, om ryggen.
Israel antas ha ungefär 200 kärnvapen och utgör inte minst därför ett hot mot alla sina grannar. Även om Iran verkligen skulle sträva efter – och lyckas – att skaffa sig ett mindre antal kärnvapen skulle regimen i Teheran på intet sätt vara i stånd att inleda en attack mot Israel och vinna ett atomkrig.
Möjligtvis skulle existensen av iranska kärnvapen kunna ha en viss återhållande effekt på israeliska politikers vilja att utnyttja den egna nukleära arsenalen. Men den konstruktiva metoden att avvärja risken för kärnvapenkrig ligger inte i upprustning. I stälet är det de krav som förts fram på att hela Mellanöstern, inklusive Israel, görs till en kärnvapenfri zon som pekar i rätt riktning.
Vad är det då USA och Israel – med stöd av ledande EU-politiker – är så bekymrade över? Ja, det är inte att Iran utgör ett militärt hot mot regionen. Någon sådan styrka har förvisso USA, men inte regimen i Teheran. Vad det handlar det om är att Iran genom sin blotta existens utgör en viss begränsning i USA:s och Israels möjligheter att fritt använda sina traditionella våldsmetoder i denna del av världen.
Den iranska regimen har på många sätt visat sig vara en brutal förtryckare av den egna befolkningen. Men här får man inte låta lura sig. De ekonomiska sanktionerna som nu sätts in från västvärldens sida är inte ett svar på någon begäran från en demokratisk och folklig opposition. De är ett led i en krigsupptrappning och inget annat. De måste därför tydligt fördömas
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.