I förra veckan rapporterade NASA att avsmältningen av Grönlands istäcke den här sommaren är den mest omfattande någonsin sedan man började mäta. Skeendet är med största sannolikhet en följd av den globala uppvärmningen.
I forskarnas försök till förutsägelser om den globala uppvärmningens hastighet och effekter återkommer ständigt – likt alarmerande varningsflaggor för skenande klimatförändringar – resonemang runt begreppet positiva återkopplingsmekanismer.
Ett typexempel är när tundran i Sibirien tinar på grund av högre global temperatur. Då frigörs fruset metan – vars växthuseffekt är 20 gånger kraftigare än koldioxid – vilket höjer temperaturen, vilket frigör mer metan, etc = positiv återkoppling. En liknande, långsammare process kan komma att ske i världshaven då uppvärmningen leder till att metan bundet under havsbotten frigörs.
Den för tillfället mest påtagligt hotande återkopplingsmekanismen hänger samman med den så kallade albedoeffekten. Is reflekterar bort stora mängder solenergi från jorden. När avsmältning av is sker i stor skala absorberas mer energi på jordytan och i atmosfären, temperaturen stiger, mer is smälter, reflektionen minskar, temperaturen stiger…
Men positiva återkopplingar är inte bara rena naturprocesser med egen inre lagbundenhet.
Att kapitalismens grundlag om profitmaximering är själva primus motor i klimatförändringarna illustreras övertydligt när världens största företag, Shell, lystet utnyttjar de möjligheter att exploatera gas- och oljetillgångar som smältningen av Arktis ger. Olja som ger mer växthusgaser, som ger mer issmältning, som ger möjlighet att utvinna mer olja, etc…
Shell (med en årsomsättning större än Sveriges bruttonationalprodukt) har redan investerat mer än fyra miljarder dollar och har för avsikt att börja borrningar norr om Berings sund under sommaren. Statoil, Exxon, Chevron och ryska Rosneft ligger i startgroparna för att följa efter.
Greenpeace och andra miljöorganisationer kämpar för att väcka opinion mot Shells exploatering och larmar för de katastrofala ekologiska följderna av ett större oljeutsläpp i Arktis. Shell bedyrar förstås att riskerna är minimala och att man har resurser att hantera läckage, något man från Greenpeace avfärdar som direkt löjligt.
Att Arktiska rådet, där Sverige är ordförande under 2011-13, inriktar sig på att komma överens om hur man ska bygga en beredskap för att bekämpa oljeutsläpp i Arktis är symptomatiskt. Man är villig att agera städpatrull åt oljebolagen men en alternativ ekonomisk ordning där Arktis naturresurser lämnas orörda är utanför rådets tankesfär.
Arktiska rådet har förvisso mer karaktären av en diskussionsklubb än ett verkligt maktorgan. Det hindrar inte att Sverige skulle kunna använda ordförandeskapet till initiativ för att skydda Arktis från exploatörernas rovdrift som inte bara är ett hot mot isbjörnar, valar och urbefolkning utan, i sin förlängning, mot hela planeten.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.