När alliansen denna fredag, då Internationalen kommer ut, samlas till sitt årliga Harpsundsmöte för att mejsla fram de grundläggande beståndsdelarna i den kommande höstbudgeten är det med mer grus än någonsin i dess regeringsmaskineri. En mediabild av att alliansen är trött och saknar visioner kletar sig allt tydligare fast vid dess företrädare. Statsminister Reinfeldt rasar utför i förtroendemätningar och den image som han försöker att odla omkring sig själv, som en vår tids stora statsman likt en Per-Albin i modern tappning, kommer alltmer i otakt med verkligheten. Därtill brottas man med tilltagande inre spänningar när moderaternas regeringsfränder, utifrån att deras opinionssiffror blir allt skakigare, får ett accentuerat behov av att profilera sig själva.
Vad hade då Reinfeldt att komma med när han så slutligen satte punkt för semesterledigheten och höll sitt sommartal i Gustavsberg? Mest krut lade han på att lägga fram ett förslag om en utbyggnad av Stockholms tunnelbana till Nacka. Men, utifrån de enorma behov av framför allt stora järnvägssatsningar över hela vårt land, måste detta betraktas som magert. Eller är Stockholm för statsministern synonymt med hela Sverige? Osökt kommer vi att tänka på Hasse & Tages gamla sketch 2,15 för en liter mjölk där dåvarande handelsministern Hadar Cars skulle bege sig till Luleå och när han närmade sig Stockholms gränser frågade sig om detta var Luleå.
I övrigt var det en hel del stänk av blått i Reinfeldts tal. En rejäl sänkning av bolagsskatten utlovades, en sänkning som klart överskrider de drygt sex miljarder som regeringen räknar med att få in genom en begränsning av företagens interna ränteavdrag ( så kallade räntesnurror): ”Nu vill vi ta ett rejält steg, för det finns ett sådant utrymme. Det är också att bidra till bättre företagssamhet i Sverige”, föll Reinfeldts ord. Reinfeldt slog fast att den största utmaningen är ”att skapa jobb åt den arbetskraft som har svårast att hävda sig”, men som vanligt utlovade han enbart ytterligare penningrullning och bättre villkor för kapitalet – ”sänkta trösklar för arbetsgivare” – för att detta ska gå i uppfyllelse. Den statliga utredning som just kommit om ”nystartszoner”, där det föreslås att företag i områden med ”ett omfattande utanförskap” ska favoriseras med sänkta arbetsgivaravgifter, ligger här i linje med statsministerns intentioner.
Det största hotet mot att inte Alliansen tilldelas rött kort vid det kommande valet 2014 är socialdemokratins nästintill totala brist på en alternativ politik. ”Det låter sig inte göras” är det mantra som kommer över Stefan Löfvens läppar, oavsett om det handlar om behovet av rejäla skattehöjningar, förbud mot profituttag i välfärden eller någon annan aspekt av Alliansens högerpolitik.
För oss andra återstår det bara att kämpa på i vardagen med det mödosamma arbetet att reorganisera och radikalisera svensk arbetarrörelse.