På västfronten intet nytt

Barack Obama vann – och i Sverige jublar kommentatorerna. Han representerar i de flestas ögon den efterlängtade, goda bilden av Amerika. Det finns en enkel bakgrund till det: vi vet att USA är ett land med skamliga och växande sociala orättvisor. Och det är en plågsam kunskap. I Sverige är vi indränkta med romantiken kring Hollywood, Kalle Anka, Cadillacs, rockmusik och hamburgare – och därför gör det rätt ont varje gång kulisserna kring detta fantasi-Amerika flagnar och spricker. Då kan vi inte låta bli att hoppas på att någon ska ställa allt till rätta. För liberala opinionsbildare – och dit kan vi räkna de allra flesta svenska politiker – är sanningen om klyftorna i USA besvärande av en mer rationell orsak: den gör det svårare att sälja in det nykapitalistiska budskap som marknadsförs av västvärldens ekonomer. Med den i Sverige så populäre Obama vid rodret har det blivit lite lättare.
Hur kan vi då förstå det starka stöd som Obama fått från många USA-väljare? Det har att göra med att han så skickligt knutit an till en radikal och folklig dröm om Amerika, en dröm om frihet, rättvisa och en framtid för vanliga hårt arbetande människor. Den drömmen uttryckte den legendariske trubaduren Woody Guthrie i sin sång ”This land is your land” – särskilt i några ofta censurerade verser som lyfte fram kontrasten mellan de få som vill lägga beslag på nationens rikedomar för eget bruk och de många hungriga i köerna till soppköken. Särskilt för svarta amerikaner blev Obama en hjälte för fyra år sedan Han sågs som en ny medborgarrättsledare av Martin Luther Kings klass. Feminister, miljökämpar och fackligt aktiva drog liknande slutsatser. Och denna stjärnglans kunde de nyliberala skribenter som ville sälja in den så kallade fria marknadens lov utnyttja för sina egna syften sedan han vunnit valet och – inte helt överraskande – fortsatte att administrera just en sådan politik som de själva ville se.

Det märkliga är att i dag, en presidentperiod senare, har samme Obama kvar så mycket av denna gloria hos de vanliga människor han svikit. En orsak är förstås att han blivit så hårt attackerad från höger – vilket befäst illusionen att han har ett eget, och mer humant, alternativ.

När det gäller utrikespolitiken har Obama dock knappast ens gett sken av att skilja sig från sin föregångare George W Bush. I slutdebatten med Romney skrädde han inte orden: ”Amerika fortsätter att vara den enda oundgängliga nationen. Världen behöver ett starkt Amerika och det är starkare nu än när jag tillträdde mitt ämbete”. Så talar en imperieledare. Woody Guthrie och Martin Luther King hade förmodligen gråtit om de hört honom. Först gråtit, och sedan börjat organisera motståndet.


Upptäck mer från Socialistisk Politik

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.