FN:s klimatmöte i Doha, Qatar, slutade i en katastrof med tanke på vad som krävs för klimatet och för många fattiga länder där antalet klimatflyktingar nu ökar. Delegaterna åkte hem med en urvattnad text som inte kan ligga till grund för verkningsfulla åtgärder. Man beslöt att skjuta upp bindande utsläppsminskningar till efter 2020 och tvågradersmålet är i praktiken uppgivet.
Detta trots att Världsbanken nyligen kom med en rapport som varnar för att stora delar av jorden kan bli obeboelig inom några decennier och att vi är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader. Ny statistik visar att halten av växthusgaser i atmosfären slår alla rekord.
Utfallet av Dohamötet fördöms av miljö- och klimatrörelser över hela världen. Det handlar om sänkta ambitionsnivåer från världens ledare, frågan har förpassats ut i den mediala periferin och nedåt i de statliga hierarkierna.
Om kapitalismen redan tidigare hade svårt att inleda en klimatomställning så har detta accentuerats ytterligare under den djupa ekonomiska krisen. Samhällseliten är också uppbunden till den nyliberala högerpolitiken, vilket gör det ännu svårare att växla in på ett spår som kräver regleringar, stora investeringar och långsiktig planering. Kapitalets företrädare är helt enkelt inte intresserade. Konkurrensen tvingar dem att fixera sig vid kortsiktig kapitalackumulation. Systemet binder dem vid det sömngångaraktiga racet mot avgrunden.
I den borgerliga tankevärlden manifesterar detta sig som en växande motsättning mellan ekonomisk stabilitet å ena sidan och klimat/miljö å den andra. I själva verket lägger kapitalismen grunden till en fattigdomsutveckling när man i allt raskare takt förbrukar ändliga naturresurser, såsom åkermark vilken aldrig kan återställas. Så flätas det ekonomiska systemets kriser samman med en kris för de naturliga system som världsekonomin ytterst vilar på. Lösningen måste vara ett överskridande av det kapitalistiska systemets begränsningar, något som bara kan tvingas fram genom gräsrotsrörelser och krav underifrån.
Sverige och EU är medskyldiga till haveriet i klimatförhandlingarna. Den svenska regeringen låter utsläppen ligga skyhögt över en hållbar nivå och Fredrik Reinfeldt menar att andra ska stå för utsläppsminskningarna, särskilt ”snabbväxande ekonomier” som får förmodas vara Kina och Indien (riksdagens frågestund 29 nov).
EU:s utsläpp per capita är dock sju gånger högre än Kinas. Nu måste kraven bli att länder som Sverige går före och reducerar de höga utsläppen: Sverige som ordförande i Arktiska rådet kan ta initiativ för att stoppa oljeprospektering, regeringen kan höja klimatbiståndet till fattiga länder utan att ta detta från ordinarie bistånd, inga fler externa köpcentra och nya motorvägar bör byggas, etc.
Satsningarna bör istället gå till utbyggd och billig kollektivtrafik, energieffektivisering, närproducerad ekologisk mat och omställning av industrin.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.