Samtidigt som våren närmar sig blåser de politiska vindarna kalla över Europa. Idag krävs en ganska inbiten liberal världssyn för att inte se kopplingarna mellan EU:s benhårda ekonomiska späkningspolitik och den växande rasismen. I Grekland och Ungern marscherar fascisterna åter, stärkta av befolkningarnas missnöje med den ekonomiska svångremspolitiken. Men kanske ännu mer oroande är det att center-högerpartierna som sitter vid makten har övergett varje tanke på att leva upp till sina förment liberala värderingar. Senaste exemplet på högerpolitiker som släpper sin toleranta mask är den brittiske premiärministern David Cameron som i ett tal förra måndagen visade vilken opinion det är dags att flirta med. För att inte framstå som totalt främlingsfientlig påpekade Cameron vikten av ”rätt sorts immigration”, det vill säga av studiemotiverade utbytesstudenter och utbildad arbetskraft, utan tröttsamma trauman eller behov av ekonomiskt stöd. Den andra sortens immigration skall staten däremot möta med hårdare tag och stopphandsken på.
Alternativet verkar allt mindre stå mellan den byråkratiska centerns marknadsdiktatur och den populistiska högerns öppna rasism. Istället ser vi nu tendenser till att den ”ansvarsfulla” högern helt skamlöst försöker profitera på de opinioner de själva skapat, men då självklart draperat i en nykter och distanserad språkdräkt. Universalismen är ett minne blott. Nu skall vi tydligen alltid ställa oss motfrågan ”vad tjänar vi [det vill säga tillväxten]?”, antingen det rör sig om papperslösa barns skolgång eller möjligheten för flyktingar att kunna bygga upp sina liv i ett nytt land. Återigen krävs det en liberal för att inte se vart ett sådant resonemang leder. Vad har samhället för tillväxtmässigt intresse av en litterat befolkning när man kan odla en privilegierad expertklass? När människor börjar mätas enbart efter sina bidrag till ekonomin finns det inga gränser för hur inhumant samhället kan bli.
För de politiker som vill vara bästa kompis med kapitalet verkar det idag vara kutym att försöka rida på den rasistiska opinion som de själva är ansvariga för. Europa ser inte bara den vulgärpopulistiska högerns framväxt utan också ett politiskt mittenfält som blir allt mer extremistiskt. De historiska exemplen på liknande utvecklingar ger en fingervisning om vilka hot vi står inför.
Vi befinner oss i ett tidevarv där den extrema centern framträder omaskerat och istället för att vagga in oss i konstruktioner om att det skall avslöja ”den borgerliga statens sanna karaktär” bör vi socialister inse att vi står inför de svåraste utmaningarna på mycket mycket länge.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.