Jag älskar kollektivavtal”, så uttalade sig för några år sen den dåvarande vice-ordföranden, Gunilla Carlsson, på en moderat partikongress. Uttalandet har tagits som ett exempel på att moderaterna inte längre skulle vara ett högerparti utan snarare ett mittenparti, att partiets omstöpning gått ner på det ideologiska djupet. Och visst kan vi se att moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledarskap det senaste decenniet i vissa sakfrågor ändrat sin hållning. Man vill exempelvis inte längre försvaga Lagen om anställningsskydd (LAS), värnskatten ska inte plockas bort, barnomsorgens maxtaxa bejakas, partiet säger ja till en kvoterad föräldraförsäkring, etc.
Men samtidigt finns partiets hårda högerkärna kvar. Skatterna har sedan 2006 sänkts med 134 miljarder och mer är det tänkt att bli när det enligt Anders Borg kommer att finnas ett ”ekonomiskt utrymme”. Partiets långsiktiga strävan är att få ner skatterna till den genomsnittliga EU-nivån, vilket skulle betyda ytterligare avtapp med långt över 100 miljarder. Privatiseringen och avregleringarna inom den offentliga sektorn liksom utförsäljningen av statliga bolag tuffar också på även om man ibland drar ner på takten. I frågan om arbetsrätten har den försvagats utan att LAS angripits, i och med att vi fått alltmer av bemanningsföretag, osäkra anställningar samt att företag utnyttjar arbetskraftsinvandringen till ökad exploatering av anställda. Och det är oss alla välbekant med vilken frenesi moderaterna och dess alliansbröder försvagat a-kassan och sjukförsäkringen.
Nej, sanningen är nog att den gamla högern i ”det nya arbetarpartiets” skepnad främst blivit mer förfinad i sin taktik och uttryck. Eller som Ulf Kristoffersson redan 2006 skrev i sin bok Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen: ”Utifrån nationalekonomiska beräkningar och opinionsanalyser skräddarsys kursändringar och utspel med totalt fokus på högsta möjliga utdelning i nästa val”. Ta bara hur partiet gått till väga i skattefrågan; dels har man inte, som den tidigare ordföranden Bo Lundgren gjorde i valet 2002, gått ut med förslag om gigantiska skattesänkningar över ett bräde utan skatterna har sänkts stegvis och dels har det lagts mer tonvikt på sänkningar i lägre inkomstskikt. Men kontentan blir ungefär den samma; Lundgren ställde 130 miljarder i utsikt och finansminister Borg har nu således sänkt skatterna med 134 miljarder. Eller ta parollen ”det nya arbetarpartiet” som inte alls har samma innebörd som den historiska hos arbetarrörelsen. Här är det inte frågan om någon arbetarklass utan helt enkelt om alla som överhuvudtaget har ett arbete till skillnad från de enligt partiet tärande bidragstagarna.
Visst har moderaterna förändrats och det som tonar fram är nu ett allmänt pragmatiskt statsbärande borgerligt parti, men dess kärna består fortfarande av högergranit.
Veckotidningen Internationalens ledare nr 18 2014
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.