Samhällsperspektiv på förortsupproren

För några veckor sedan ställdes två sätt att se på samhället emot varandra. Åtta forskare från Stockholms Universitet släppte en rapport om förra årets upplopp i Husby och samtidigt sände SVTs Upp­drag Granskning ett program på temat. Dessa två dokumentationer kunde inte vara mer olika. I Uppdrag Granskning låg det polisiära i fokus. Det var i huvudsak poliser som fick redogöra för hur de upplevde de nätter som fick internationell media att flockas till Sverige för att beskriva (och stundtals gotta sig i) folkhemmets förfall. Polisernas personliga upplevelser, deras underbemanning och misslyckade närpolissatsningar diskuterades. Flyktigt berördes även rasismen och våldet som polisen riktat mot såväl de Husbybor som ville hjälpa till att lugna ner stämningen som de som bara ville ta sig hem förbi deras avspärrningar. Programmet var dock fokuserat på att betrakta upplopp i förorten som ett polisiärt problem; något som kan stävjas med att polisen får mer resurser, bättre organisation och kanske putsar bort lite av sin värsta rasism.

Forskarna bakom rapporten Bilen brinner… men problemen är kvar: Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013 målar, med hjälp av ingående intervjuer med Husbybor, upp en annorlunda bild av vad som egentligen hände under upploppen. De sätter, till skillnad från Uppdrag Granskning, händelserna i ett större samhällsperspektiv och betonar det demokratiska underskottet i stadsdelen, känslan av att vara utestängd från resten av samhället, polisens roll som ett uttryck för den svenska vardagsrasismen, bristen på medborger­liga sociala rättigheter och en media som bara är intresserad när det smäller. Rapporten lyfter därigenom fokuset bortom Husbys interna problem och vidgar diskussionen till hur hela samhället måste undersökas om förra årets upplopp ska förstås. Det är generella problem såsom bristande demokrati, ekonomiska klyftor, institutionaliserad rasism och stigmatisering som måste lyftas.

Dessa två berättelser ger oss inte bara olika grader av förståelse, det ger oss också helt olika ingångspunkter i diskussionen om hur framtida upp­lopp kan förhindras. Medan Uppdrag Granskning väljer att se upploppen som bristande förmåga att säkerställa lag och ordning så visar Stockholmsforskarna att vi kan inte begränsa oss till en teknokratisk diskussion om bra och dåligt polisarbete. Vi måste istället förstå Husbyhändelserna och upplopp i andra förorter ur ett samhällsper­spektiv. Därmed blir frågan politisk. Istället för att stämma in i kraven på mer poliser och bättre organisation för att angripa ett kriminellt problem så måste vi alltid lyfta fram hur upp­loppen är politiskt skapade. Nedskärningarna, arrogansen från politiker och rasism är det som måste angripas, inte de upp­lopp som bara är symptomen på ett misslyckat samhälle. Det är genom att skapa en jämlik, demokratisk och solidarisk stad som vi motverkar stenkastning och skadegörelse, inte genom att skära ner i alla samhällsinstitutioner utom polismakten.