Mobilisering mot nazism och fascism är viktigare än förbud

Nazister går till våldsam attack mot fredliga antirasister i Kärrtorp. Demonstranter som försvarar sig fysiskt åtalas för våldsamt upplopp.
Nazister får polistillstånd att demonstrera i Jönköping på arbetarrörelsens första maj. Motdemonstranter grips av polis och lagförs.
Den svenska partipolitikens sommarhögtid i Almedalen öppnas av nazister från stora scenen, med polistillstånd. Protesterande aktivister släpas bort med våld…
Vi garanterar bara yttrandefriheten, är polismyndigheternas försvar mot en upprörd opinion. Samma försvar som rektorer, landstingsdirektörer, chefer och liberala ledarskribenter uppbådat mot skolelevers och anställdas protester vid främlingsfientliga och rasistiska politikerbesök.
Men yttrandefrihet och andra medborgerliga friheter är aldrig absoluta. Genom lag­stiftning sätter varje samhälle gränser; som mot pedofili och barn­pornografi, planering av mord och terror mot enskilda, personlig smutskastning, med mera. Var dessa gränser går bestäms av intressen, samhälleliga styrkeförhållanden och rättsmedvetande.

Efter andra världskriget var det självklart att i många drabbade länder förbjuda nazistiska organisationer och propaganda. I Sverige infördes 1948 lagen om hets mot folkgrupp, den så kallade Lex Åberg. Antisemiten Einar Åberg, under kriget grundare av Sveriges Antijudiska kampförbund, blev symbol för spridningen av nazistiskt och rasistiskt folkhat och dömdes flera gånger.
1971 ratificerade Sverige FNs deklaration mot rasdiskriminering som bland annat stadgade att varje konventionsstat skulle förbjuda organisationer som förespråkade och praktiserade rasdiskriminering i bred mening.
Att Sverige inte praktiserar konventionen i sin ursprungsmening är uppenbart, och lobbying pågår för att lösa upp eller rent av avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. För vem är egentligen ”folkgrupp”? Bara minoriteter? Vilka? Och på vilken grund?

Socialister med minne och erfarenhet vet dock att vi här står inför två fällor. Liberaler som fruktar att kraven på mötes- och yttrandeförbud också kommer att slå mot andra håll, har rätt. Ja, de känner sig själva. Om ”extremister” på ena kanten förbjuds ska det också gälla den andra kanten. Nazister, kommunister, islamister och aktivister, ja alla som i deras världsbild ”hotar demokratin”. Antirasistiska demokratikämpar som fruktar att yttrande- och mötes­friheten för nazister kommer att stärka dessa och injaga ökad fruktan bland deras måltavlor har också rätt. När protesterande skolelever, vårdpersonal och antinazister bombarderas med anklagelser om att vara odemokratiska försvagas den samhälle­liga motståndskraften.
Ur dessa fällor finns ingen annan väg än att svetsa samman den folkliga motkraft mot nazism och rasism som själv förmår hålla hotet i schack. Vi kan varken lita till mötesförbud eller yttrandefrihet, bara till den folkliga mobiliseringens egen kraft. När vi kritiserar myndigheter och makthavare för att inte leva upp till sina egna lagar och konventioner tror vi inte ett ögonblick att de ska ordna upp saken. Därför är vårt fokus inte krav på myndigheters förbud eller ickeförbud. Det är istället själva frågan som står på spel: nazism eller antifascism, rasism eller alla människors lika värde. På gatan, i skolan och jobbet, första maj och i Almedalen.

Veckotidningen Internationalens ledare nr 27 2014