LEDARE. Samtidens situation påminner inte så lite om en lök. Lager på lager av kriser och motsättningar, som svider i ögonen på alla inblandade. Det yttersta lagret är den parlamentariska krisen – en kris i förvaltningen av det borgerliga samhället och den liberala demokratin; klistret i ett söndertrasat samhälle. Den parlamentariska krisen är medialt tacksam och lätt att analysera och belysa. I vardagen tillåts den dominera allt, trots att dess effekter i sammanhanget är relativt marginella. Under ytan väntar lager på lager av kriser, mer svårfångade och genomgripande ju mer djupgående de är. I mitten, längst därinne, ligger den mest avgörande, men också mest svårgripbara krisen. Ständigt pågående och hittills obesegrad är klimatkrisen.
Det är symptomatiskt att just klimatfrågan är den mest förbisedda av alla samtidens ödesfrågor, men samtidigt den kris som just nu formar vårt gemensamma öde. Klimatfrågan är inte ett särintresse som hanteras genom att tillsätta en lättare ministerpost, som tillåter att vi genomför mindre lösningar för att generera positiv PR, medan miljön alltid får stå tillbaka när den ställs mot kvartalstillväxten. I två årtionden, i kölvattnet av Kyotoprotokollet, har klimatåtgärderna varit präglade av ett slags klimatets New Public Management. New Climate Management har varit ett paradigm präglat av tron på att marknadslösningar och så kallad klimatkompensation, vilket gett en prydlig fasad åt en fullständigt havererad realpolitik där alla verkliga åtgärder systematiskt hållits tillbaka.
Tiden är lyckligtvis över då länder som Sverige kunde peka på sin inhemska produktion och spela rollen som något slags föredöme, medan de fattiga producerande länderna fick se både kryss i protokollet och känna av de direkta följderna av fabrikernas utsläpp och de pågående klimatförändringarna. Idag kan inte de rika länderna fly sitt ansvar längre, men någon beteendeförändring syns ännu inte av. Helgens klimatavtal, som antogs på övertid i Lima, är bara ett av symptomen på en politisk ordning som i varje givet läge ställer kortsiktiga ekonomiska intressen framför planetens framtid. Det som av Sveriges klimat- och miljöminister framställdes som ett viktigt steg i bekämpningen av den pågående klimatkrisen är i själva verket ett tydligt uttryck för hur världens rika länder vägrar kompromissa med sitt beroende av fossila bränslen. För en regering som befinner sig i en annan slags kris är detta inte bara skönmålning av en mycket graverande verklighet, det är också att gå miste om en verklig möjlighet att lansera ett radikalt klimatomställningsprogram.
Det är nämligen hög tid för en regering som gör anspråk på att vara röd-grön, att gå till handling. Sverige är rikare än någonsin och har alla möjligheter att gå i spetsen för en klimatomställning som släpper fokus på individens ”klimatanpassning” och istället tar ett fast grepp om produktionen. Den ekonomiska omställningen skulle kräva massiv mobilisering av arbetskraft. Välkomna satsningar i en tid av massarbetslöshet och ekonomisk stagnation. Om ordet framtid åter skall kunna förknippas med framsteg och progression så krävs det att klimatet ställs i centrum för, främst västvärldens, ekonomiska utveckling. Ett första steg vore att göra klimat- och finansministerposten till en och samma.
Veckans ledare i Internationalen
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.