Ett grekiskt drama där slutet ännu inte är skrivet

Det fanns aldrig utrymme för några förhandlingar. Trojkans mål har legat fast från start; total underkastelse är enda vägen för Grekland.

Låt oss först och främst vara på det klara med att det inte finns några moraliska perspektiv som förklarar den politiska rävsax som Grekland befinner sig i. Skuldkommissionen som grundligt utrett hur den grekiska skuldkrisen utvecklat sig visar med all tydlighet att Greklands ekonomiska situation, trots korruption och klientelism, vid finanskrisens start 2008 inte skilde sig nämnvärt från krisdrabbade länder som Irland, Spanien och USA. Det var först när bankerna skulle räddas från kollaps som den offentliga skuldsättningen exploderade. Från IMF-håll har desinformation och politisk vinkling av skuldkrisen varit en aktiv strategi från start.

Idag kan till och med Anders Borg erkänna vilket högt pris Grekland får betala och argumenterar för att det måste göras skuldnedskrivningar för att situationen skall kunna räddas. Det är lätt att säga nu när Borg inte längre är finansminister och inget uttalande förpliktigar.

Först och främst måste alla som stödjer och hoppas på den grekiska vänstern inse att det inte finns några objektivt riktiga vägar framåt. Sådana uppenbarar sig endast i efterhand, om de alls gör det. Vad varje vänsterrörelse som når makt står inför är hypoteser, aningar – och löften gjorda till de väljare och gräsrötter, som burit upp hela projektet. Det är dock på löftena och förhoppningarna som en progressiv rörelse vilar och av allt att döma är förhandlingar med trojkan, såsom de sett ut denna vår, inget annat än en utdragen reträtt från allt vad vallöften och framsteg heter.

Kanske återstår ett brott med euron som enda möjlighet. Så argumenterar i alla fall Stathis Kouvelakis från Syrizas vänsterflygel. Valet ligger idag, menar han, mellan en osäker framtid utanför det så kallade eurosamarbetet eller en långsam död inom detsamma. Den som frågar Anders Borg får det diametralt motsatta svaret och hur illa det än låter har han en poäng; idag finns ingen ekonomisk motpol till den globala kapitalismen. Ett litet land, avskuret från den europeiska marknaden, har inte många allierade att vända sig till. Dessutom återkommer alltid löftet till väljarna – den grekiska regeringen saknar folkligt stöd för ett aktivt brott med euron.

Svaret tycks finnas i skuldkommissionens utredning. Den är ett vapen för den grekiska regeringen att hitta nya fotfästen i förhandlingarna med trojkan. Fler nedskärningar är inte möjliga att genomföra och en revision av skulden är det enda rimliga, på kort sikt innebär det att regeringen måste vägra betala. Kanske leder det till en uteslutning ur eurozonen, men det sker i så fall inte på Syrizas initiativ.

Situationen erbjuder inte mycket till ljusning för Syriza och det grekiska folket, men det finns några tydliga återvändsgränder och några uppenbara riktlinjer – från vår socialistiska rörelse tar det sig uttryck som en kamratlig vädjan – våga hålla fast vid era principer! Ingen vet om det leder till seger, men att föra borgerlig politik under rött flagg kommer tveklöst leda till förlust.