Anamma brokigheten!

Intis ledare ruta för SP-hemsida 9 nov 2015
När Sverige går mot den sjuttiosjunde årsdagen till minne av kristallnatten är det i ett klimat där allt för mycket känns igen. Därför är det alltid en risk att vi ser parallellerna, men missar det unika. Heléne Lööw skriver i SvD Kultur (2/11) om nittiotalets våg av rasistiskt våld och ser likheterna – inte minst i hur alla tecken på samhällsutvecklingen fanns, både sett till flyktingsitua­tionen och den högerextrema reaktionen, men att det politiska etablissemanget ändå stod nästan fullständigt oförberedda. Hon ser också skillnaderna. Nu är den rasistiska opinionen mycket mer sammanhållen. De som helhjärtat stödjer Sverigedemokraterna, hur många procent av väljarkåren de nu kan tänkas vara, är väl inövade i dubbeltänk och paranoia; alla kopplingar till högerterrorn ses som anklagelser från ”PK-eliten” och oavsett vem som står bakom ett våldsdåd ses det som bevis för ett samhälle under akut hot.

Det tycks som om hela den solidaritetsvåg som väcktes med bilderna på de drunknade flyende i augusti slösats bort fullständigt från riksdagspolitisk sida. Att det finns en stark solidaritets- och proteströrelse är fortfarande sant. Bara för att kampen mattats av har inte rörelsen försvunnit. Men för en stund, när riksdagspolitiker inför jätteförsamlingar lovade att riva Europas murar, fanns ett fönster där antirasismen blev hegemonisk och där ”ansvar” betecknade ansvaret inför miljontals människor i akut nöd, inte ansvaret inför budgettaket. Den chansen försatt de folkvalda fullständigt och istället valde man att lämna walkover. Resultatet ser vi idag; flyktingsolida­ritetsrörelsen får sitt hopp grusat, flyktingarna skall köras på porten, förläggningarna brinner och tältlägren rivs. Uppgivenhet till vänster, ökad rädsla och hat till höger.

Inför motgångarna tenderar vänstern att krackelera istället för att svetsas samman. Några tror att högeropinionen kommer mattas av om vi bara visar på att flyktingmottagning är en vinstaffär, andra att det kommer ordna sig med en skattehöjning och ytterligare andra att det viktigaste är att avslöja högern. Det finns många som driver teser om vilka lösningar som kommer vända utvecklingen, inte minst den här tidningen, och alla har de giltighet åtminstone till någon del. Problemet uppstår när vi tror att det är andra antirasister som står i vägen för kampen, att de som kallar SD för fascister, de som agerar utomparlamentariskt, de som reagerar för känslomässigt, de som tillgriper civil olydnad (och så vidare och så vidare) i själva verket stärker den rasistiska opinionen.

Vi måste kunna acceptera att en rörelse är brokig, att folkrörelser per definition innehåller delar som inte alla gillar, för annars vore de ju inte folkliga. Högern inom i stort sett alla schatteringar är ytterst medveten om detta. Den kapitalägande högern kan käbbla om huruvida flyktingpolitiken bör vara human eller inte men enas alltid kring det ekonomiska intresset. Den rasistiska högern kan ta avstånd från sina egna ytterligheter samtidigt som den med all kraft och målmedvetenhet spär på de stämningar som skapar terrorn – och vänstern riskerar ständigt att fastna i navelskådning istället för aktion.

Vänsterns jakt på helheter och logiskt sammanhängande lösningar är i grund och botten sund, för utan den vore vi inte systemkritiker, men vi tenderar också att skapa splittringar när vi sätter tron på den egna lösningen framför vårt gemensamma intresse. Så länge vi söker skillnader istället för plattformar för samverkan kommer ”aldrig mer” vara tvunget att upprepas, om och om igen.

Läs också: Den eviga antisemitismen


Upptäck mer från Socialistisk Politik

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.