Ett år i Rött forums tecken

2015 skulle närmast kunna betraktas som politiskt nödår. Däremot har Socialistiska Partiet som organisation gjort berikande och positiva erfarenheter. Vårt lilla parti har inte vuxit märkbart, inte rönt några parlamentariska framgångar eller spelat någon mätbar roll i byggandet av ett bättre samhälle. De positiva politiska erfarenheterna ligger istället på den organisatoriska nivån.

Året inleddes för Socialistiska Partiets del med åtagandet att anordna kongress. Men istället för att bara samla medlemmarna för att bena ut interna angelägenheter beslutade vi oss för att parallellt med kongressen anordna en samling för vänstern i bred mening. När Rött forum realiserades i Stockholm under den sista slaskiga januarihelgen blev det i vänsterenhetens och folkrörelsesamverkandets tecken. Fredagskvällen såg ABFhusets Z-sal fylld till brädden av skanderande deltagare och talare från bland andra Enhetslistan, Podemos och ett nysegrat Syriza. Lördagen samlade deltagarna i grupper som tog fram politiska resolutioner om allt från välfärdens försvar till klimatkamp. Det var en frisk fläkt, en liten blänkare om hur det kan se ut när aktivister samlas kring de gemensamma intressena istället för att hålla sig åtskilda längs historiska och ideologiska skiljelinjer. Det blev en större framgång än någon hade vågat tro där Socialistiska Partiet ändå visade att vi, trots vår litenhet, har en politisk roll att spela.

Vad Rött forum skulle mynna ut i var vi egentligen aldrig helt säkra på, mer än att det behövdes, men det skulle visa sig att ambitionen att skapa en bredare gemensam plattform för vänstersamverkan öppnade upp för nya politiska samarbetsmöjligheter, inte minst i relation till Vänsterpartiet. Arrangemanget kom att helt forma hur organisationsåret 2015 utvecklade sig för Socialistiska Partiets del och gjorde det också till ett partipolitiskt intressantare år än de föregående.

Rött forums fana samlade aktivister i Stockholmsområdet under våren och i lägerform under ett nästan veckolångt sommarforum. Det öppnade också upp för en dialog med Vänsterpartiets ledning om möjligheten för Vänsterpartiet att kunna utvecklas till en av de breda rörelser som under de senaste åren satt prägel på Europas politiska karta och där också Socialistiska Partiet eventuellt skulle kunna få plats och verka – inte som parti, men som politisk strömning. Då dialogen med Vänsterpartiet inte bara fick bli en angelägenhet för partistyrelsen ordnade Socialistiska Partiet i oktober rådslag i frågan om hur vi framöver skall förhålla oss till både riktningen att samarbeta brett för ett nytt mosaikvänsterprojekt och tanken på att i det syftet vara beredda att lämna Socialistiska Partiet som organisationsform bakom oss.

Även om det från Vänsterpartiets lednings sida blev tydligt att organiserade strömningar idag inte får plats inom partiet och att ett organisatoriskt inträde inte är på den dagsaktuella agendan för Socialistiska Partiets del så fick partistyrelsen ändå stöd för riktningen att söka bredare samarbeten för realiserandet av ett nytt brett vänsterprojekt.

Här står vi då i slutet av året, på samma plats och samtidigt i ett läge som ser väldigt annorlunda ut än vid årets ingång. Hur kan då 2015 summeras för Socialistiska Partiets del? Vi kan konstatera att scenariot som väckt både förhoppning och oro, beroende på vem man frågar, att SP skulle upplösa sig och gå in i Vänsterpartiet – med drömmen om att kunna bidra till skapandet av ett brett vänsterprojekt i samma anda som danska Enhedslisten, spanska Podemos eller (som läget såg ut i början av året) Syriza, men också risken att försvinna som tradition och politisk kraft – det scenariot realiserades inte 2015. Om det leder fram till en sådan utveckling återstår att se, men är kanske egentligen mindre intressant. Vad som däremot skedde under året var att tankarna och diskussionerna kring hur vi bäst organiserar de svenska vänsterkrafterna syresattes på ett uppfriskande och kanske på sikt helt avgörande sätt. Kanske kan det bidra till Vänsterpartiets utveckling inför kongressen 2016, där frågor om tendensfrihet och dubbelorganisering är uppe på agendan. Kanske har det stimulerat tankar bland aktivister och engagerade inom andra vänstertraditioner som faktiskt kan mynna ut i verklig politisk förändring.

Vänstern är fortfarande historiskt svag, långt ifrån rustad att ideologiskt och i praktisk politisk handling möta högerns hot och utmaningar, ändå har positiva saker skett. Diskussionerna har blivit mer dynamiska, traditionella skiljaktigheter som så länge blockerat vägen för vänstersamverkan har på allvar börjat luckras upp. Socialistiska Partiet har gjort en insats i den utvecklingen som kan bli viktig i ett större sammanhang. I så fall skall vi vara stolta över vad vi åstadkommit.

Johannes Jensen,
partisekreterare
Socialistiska Partiet