Häpnadsväckande om tendensfrihet

Vänsterpartiets partistyrelse ser inga som helst fördelar med en pluralistisk organisationsmodell. Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet har skrivit ett inlägg i Vänsterpartiets kongressdebatt om tendensfrihet. Han förundras över bristen på förståelse för vad tendensfrihet egentligen betyder. 

I utlåtandet (20 mars) över kongressmotionerna om så kallad tendensfrihet meddelar partistyrelsen att det inte går för sig ”att bilda ett nätverk” i Vänsterpartiet som ”står för en annan politisk linje än partiets”. Ska det tolkas som att det alltså är otillåtet att tillsammans med andra försöka förändra partiets ”politiska linje”?

Det är i så fall en ganska häpnadsväckande formulering för ett demokratiskt parti på 2000-talet. För vem kan överhuvudtaget föreställa sig att det idag, med internet och sociala media går att förhindra utvecklingen av ”nätverk” där meningsfränder pratar ihop sig och försöker övertyga andra? Och vem kan allvarligt vilja förhindra det? Ja, hur skulle det ens kunna förhindras – utan den strängaste partiregim?

Nej, alla vet att medlemmar i ett demokratiskt parti öppet, fritt och tillsammans måste kunna verka för att utveckla och förändra just ”partiets politiska linje”.
Det går inte att,som utlåtandet skriver, skilja på ”intresseområden”, där medlemmarna får lov att organisera sig, och ”åsikter” där detta inte är tillåtet. En sådan 1800-talsmässig åtskillnad mellan en slags objektivt intresse och subjektiv viljeinriktning är ju inte bara meningslös utan omöjlig att upprätthålla. Vilket också utlåtandet egentligen inser i det egendomliga avsnittet om medlemmar i Hyresgästföreningen som tydligen får bilda nätverk internt (intresse) och föreslå förändringar i partiets bostadspolitik (åsikt). Men då inte att som en slags bulvaner för hyresgäströrelsen ”förändra partiets ståndpunkt”, utan vara noga med att skilja ”på sina roller”.

Denna tankeoreda blir ju än mer förvirrad om den skulle handla om medlemmars ”intresse” kring miljö och omsorg, för att inte tala om identitet, sexualitet och andra mänskliga områden. Kaoset i identitetsdebatten är det klaraste exemplet på hur intresse och politik inte går att skilja åt. En partiledning som då ska avgöra vad som är ”intresse” och vad som är ”åsikt” har knappast någon avundsvärd uppgift.

Orsaken till deogenomtänkta formuleringarnatycks vara att partistyrelsen inte vet att handskas med förslagen om att förändra stadgarna i riktning mot ett bredare pluralistiskt parti där olika riktningar samverkar på ett gemensamtprogram. Det vill säga den typ av modernt inkluderande vänsterparti som idag utvecklas på så många håll i världen.

Att, som utlåtandet hävdar, det bara är två typer av vänsterpartier som tillåter tendenser är kanske mer okunnigt än demagogi. Naturligtvis är det inte bara senkomna sammanslagningar som Syriza och ”hårt centraliserade partier”typ ”trotskister” som tillåter medlemmarna att tillsammans organisera strömningar och opinioner. Det är i själva verket en ganska normal och ofrånkomlig praktik i partier som söker växande bredd. Att tyska Die Linke eller brittiska Labour med så olika historia välkomnar olika åsiktsströmningar är inte för att de är lösliga fronter eller ”trotskister”, utan för att de söker förena den reellt existerande pluralismen inom vänstern och arbetarrörelsen.

Istället för psykologisera om (nog så väsentliga) gruppdynamiker – som ju förstås även gäller för ”intresse”-formeringar och alla andra grupper i ett parti – och att vända internfeministiskt arbete mot möjligheten av åsiktsströmningar, (varför skulle dessa stå i motsättning till varandra?), kunde partistyrelsen välkomnatden pluralistiska huvudinriktningen och ställt sig uppgiften att utröna hur detta praktiskt borde gå till. Det finns ju mängder av erfarenheter från bredare partier hur gränsdragningar, representation, öppenhet och majoritetsbeslut kan hanteras. Alla modeller är inte lika och alla kanske inte passar våra organisationstraditioner och möjligheter.

Visst talar jag här även i egen politisk sak. Socialistiska Partiet har fört diskussioner med Vänsterpartiet om närmare samarbete och även om möjligheterna att som kollektiv ingå i partiet. Kan vi fortsätta att utge vår veckotidning Internationalen, tidskrifter och litteratur? Kan vi fortsätta som idépolitisk strömning med nära ett halvt sekels erfarenheter av aktivism? Kan vi vara knutna till världsrörelsen Fjärde Internationalen? Allt inom ett solidariskt, öppet och ansvarsfullt arbete för det gemensamma partiets och hela vänsterns bästa.

Det är illa att partistyrelsen så resolut tar avstånd från en breddad gemenskap, när högerkrafternas och kapitalismens ödeläggande framfart ropar sig hesa efter en samlande vänster.