Var är rörelseenergin, Vänsterpartiet?

Det ekologisk-ekonomiska program som lagts fram av Vänsterpartiets styrelse inför kongressen i maj 2016 är omfattande och innehåller många viktiga förslag på omställning, men saknar helt perspektivet att omställning kräver massiv mobilisering av folkrörelser för att kunna realiseras, konstaterar Lars Henriksson från Socialistiska Partiet – som efterlyser strategier för byggandet av en bred klimatrörelse.

Inför Vänsterpartiets kongress har partistyrelsen lagt fram ett förslag till ekologiskt-ekonomiskt punktprogram, ett dokument som med Ulla Anderssons ord gör att partiet får ”Sveriges vassaste klimatpolitik”. De 12 sidorna med 135 (!) punkter baserar sig  på den ännu mer omfattande rapporten Ekoeko som är resultatet av ett långt projekt. Tio personer har i olika konstellationer arbetat i drygt tre år, hållit 29 sammanträden, skrivit delrapporter, gjort remisser, debatterat och över huvud taget lagt ner stor energi och många arbetstimmar på att ta fram denna rapport. Så är det också ett grundligt och väl genomarbetat dokument. På de sjuttionio sidorna ryms vetenskapliga sammanfattningar av klimatfrågan, principiella resonemang om behovet av övergripande och strukturella förändringar och långa rader av konkreta resonemang och förslag på hur en omställning till ett fossilfritt och koldioxidneutralt Sverige ska kunna genomföras. Stor vikt läggs vid just det rödgröna perspektivet, att den nödvändiga klimatomställningen måste gå hand i hand med ett rättvist samhälle, annars kommer den inte att lyckas över huvud taget.

Det är på många sätt ett imponerande arbete, här finns program för omställning av jordbruk, industri, skogsbruk, transporter, byggande, ja snart sagt varje samhällssektor som idag bidrar till utsläppen av växthusgaser. Mycket av detta återfinns också  i den, jämförelsevis, korta sammanfattningen som utgörs av partistyrelsens punktprogram.
Klimatfrågan är så sammansatt att den kräver omfattande ingrepp på snart sagt alla samhällsområden, från jordbruk till stadsplanering. Det är utan tvekan viktigt att genom planer och konkreta förslag visa att omställningen inte är en önskan om att ta ner månen, utan praktiskt genomförbar med den teknik och de kunskaper vi har idag.

Problemet är bara att politik inte främst handlar om att lägga fram de bästa och mest förnuftiga förslagen. Inte när det finns en motsättning mellan hårda materiella intressen och det förnuftiga. Ingenstans syns det tydligare än i klimatfrågan, det avtal som i december lades fram i Paris och som hyllades av regeringar, FN-tjänstemän och inte så få miljöaktiva är ett talande exempel. Facit av två decenniers ”klimatförhandlingar” är en ökning av utsläppen med 50%, trots vetenskapens allt skarpare och mer exakta varningar. Orsaken är varken att politikerna är köpta, giriga eller okunniga (även om allt detta säkert förekommer) utan att de sitter så totalt fast i det kapitalistiska systemet, i tanke och handling, att alternativet att utmana den vinstdrivna ekonomin inte ens finns på dagordningen. En omställning bort från den blinda tillväxten – som inte är något annat än en omskrivning av kapitalismens första och mest grundläggande drivkraft, nämligen kapitalackumulationen, jakten på allt högre vinster –  innebär en total konfrontation med kapitalet och dess företrädare. Om någon tycker att detta är teoretiskt testuggeri räcker det med att kasta en blick på verkligheten: 18 av de 30 största bolagen i världen är energiföretag, biltillverkare och andra av fossilsamhällets stöttepelare. Det är ingen slump att fossilkapitalet är en så central del av dagens ekonomiska system. Industrikapitalismen är från barnsben flaskmatad med kol och har vuxit sig till världsherravälde på en fossil diet. Ja, den fossila energin är så djupt integrerad i den kapitalistiska världen att det rentav  är tveksamt att använda begreppet ”fossilkapitalet” som något avskilt från resten av ekonomin.  Allt prat om ”decoupling”, att ”koppla loss” den kapitalistiska tillväxten från ökade koldioxidutsläpp, har visat sig vara fromma förhoppningar, bara i krisens fria fall har utsläppen minskat i global skala. En kapitalism utan tillväxt är ingen grön kapitalism, det är på sikt en död kapitalism och det nödvändiga brottet med fossilekonomin blir därför ett direkt angrepp på den reellt existerande kapitalismen.

Här ligger också rapportens första svaghet, en kluven hållning till vad den systemförändring som i princip krävs leder till i den praktiska politiken. Rapporten säger sig ”utmana principer som är grundläggande i den kapitalistiska ekonomin” men slår också fast att  utgångspunkten är ”att lägga pragmatiska och handfasta reformförslag som utformas för att kunna vinna brett politiskt stöd med de förutsättningar som finns idag.”
Problemet är inte att rapporten förespråkar konkreta reformer och förändringar som kan genomföras här och nu och det finns heller inte mycket att invända mot de olika förslagen. Självklart är det även bra att den åtminstone antyder behovet av att på längre sikt ta makten från kapitalet. Problemet är att det saknas en förbindelse mellan de båda nivåerna, en strategi som knyter samman dagens praktiska krav med de långsiktiga målen.

Visst konstaterar rapporten att kapitalismens vinstjakt är ett problem men den skyggar ändå för vad som skulle krävas för att komma till rätta med detta. Det blir närmast en klassisk tudelning av programmet: först en storstilad inledning i de två kortare  kapitlen ”Vår uppgift” och ”Våra utgångspunkter”, systemkritisk och principiell och därefter ett avslutande långt kapitel för vardagsbruk med en räcka av detaljerade förslag, från  regler för inblandning av biobränsle till statligt subventionerade cykelparkeringar. Och sällan mötas de två… Det är också i den sista delen, talande nog betitlad ”Vår politik”, som den  ”pragmatiska och handfasta” politiken läggs fram, den som Vänsterpartiet och dess företrädare ska ägna sin kraft enligt det normala schemat:
Vänsterpartiet kommer med kloka förslag, får stöd bland väljarna och kan föra fram förslagen i de parlamentariska församlingarna. Efter förhandlingar med andra partier kan olika delar av de konkreta förslagen antas och genomföras av myndigheterna. Snyggt, prydligt och helt utan några smutsiga konflikter.

En av de stora svårigheterna med klimatfrågan är det enorma gapet mellan vilka förändringar som är nödvändiga och vad som förefaller möjligt att göra. Glappet mellan vad som krävs och samhällets nuvarande kurs är lika avgrundsdjupt som mellan alla goda förslag och de maktmedel som krävs för att göra verklighet av dem. Å ena sidan påpekanden om systemförändring, å andra sidan, i praktiken, den fullständiga inriktningen på det parlamentariska arbetet med förslag som blir politikens motsvarighet till att sopsortera och byta glödlampor. Inte alls fel men totalt otillräckligt. Utmaningen är att hitta broar mellan de båda nivåerna, mellan det som förefaller möjligt och det som är nödvändigt.
Rapporten betonar upprepade gånger att Vänsterpartiets unika roll är att sammanföra de ”gröna” och ”röda” perspektiven i klimatfrågan. Men om vi med det ”röda” förstår en socialistisk kritik av kapitalismen består den inte bara av tanken att en omställning ska vara rättvis och jämlik eller ens en teoretisk insikt om att kapitalismens inneboende drivkrafter står i motsättning till en hållbar ekonomi. Det är framför allt en förståelse av klassintressen, klassförhållanden, makt och ägande, alltså vad som står på spel i en omställning av ekonomin, vilka krafter som är i rörelse och utifrån detta insikten om behovet av klasskamp, självständig organisering och utarbetandet av en strategi för samhällsomvandling.

Beslut om statlig planering och uppbygget av ett nya system för energi­, transporter och så vidare kräver politi­ska beslut. Men om dagens stater, i grund­en uppbyggda för att garantera det kapitalistiska systemets fortbestånd, ska fatta beslut som hotar de stora kapital­intressena krävs det väldiga folkliga mobiliseringar och även direkt maktutövande av folkrörelser. Vi behöver bara påminna om vad som hände Syrizaregeringen när den försökte peta på mycket små delar av det europeiska finanssystemet. En politik som slår mot de mäktiga intressen som för sina liv är sammanbundna med fossilekonomin och den eviga expansionen skulle mötas av ett mångdubbelt mer brutalt och ursinnigt motstånd. Slutsatsen av detta är varken att ge upp eller att vänta på revolutionen för att i en obestämd framtid ta i tu med klimatfrågan eller någonting i den stilen.
Däremot pekar det ut det akuta behovet av att bygga en bred folkrörelse som är stark nog att  utmana och möta kapitalets makt på alla samhällets områden. En sådan rörelse, eller snarare  allians av rörelser, är helt nödvändig om den väldiga förändring som klimatfrågan kräver ska kunna bli verklighet.

Om rapporten och programförslaget brister i konsekvens när det gäller vad som är möjligt och inte under en kapitalistisk regim är frågan om klimatrörelsen dess verkliga akilleshäl. Bland de 79 rapportsidorna och 135 programpunkterna nämns behovet av en klimatrörelse på sammanlagt tre ställen. Den konfrontation som en total omställning av ekonomin innebär kräver enorma folkliga mobiliseringar. Kontrasten mellan den uppsjö av genomarbetade förslag till omställning av byggande, jordbruk och trafik som finns i rapporten och det förströdda konstaterandet att det behövs en folkrörelse för klimatet är mycket talande. Det är i kommunala församlingar och i riksdagen de många förslagen ska bli verklighet och det är Vänsterpartiets roll att få så stort stöd att de kan driva igenom dem där. Punkt slut.
Att världens regeringar lyckas ha tjugoen COP-möten i en allt varmare värld beror framför allt på att de kommer undan med det. Huvudorsaken till detta är avsaknaden av en tillräckligt stark och välförankrad folklig klimatrörelse och det allt överskuggande problemet när det gäller klimatfrågan idag hur en sådan rörelse ska kunna bli verklighet. Utan den kommer alla kloka förslag från forskare, tekniker, miljöaktiva eller politiska partier att bli döda ord.
Frågan om bygget av en bred och stark klimatrörelse borde alltså ha första prioritet varje gång frågan diskuteras, i synnerhet bland  dem som inser att en sådan omställning kräver en social dimension, att en ekonomisk omställning är en social omställning. Detta är ett väldigt politiskt projekt  som bland annat handlar om att knyta samman de olika rörelser som har gemensamma intressen, gemensamma problem och en gemensam fiende i kapitalismen. Varje klimatpolitiskt förslag behöver motiveras  med vilka rörelser och mobiliseringar som kan skapas runt det och varje initiativ sättas i samband med vilka allianser som kan organiseras. Och inte minst, kring varje förslag bör frågan ställas hur det passar in i en strategi som kan leda från dagens uppgivenhet och maktlöshet till en gemensam utmaning av makten. Sådana frågeställningar borde varit de centrala att ge sig i kast med i Ekoekorapporten.

Självklart är det  inte ett partis uppgift att styra en folklig rörelse uppifrån. Det finns alltför många exempel på vart sådant leder, från den så kallade ”facklig-politiska samverkan”, kodordet för det socialdemokratiska partiets toppstyrning av LO-facken, till små politiska grupper som satt sig på folkliga rörelser och låtit partiegoism och småsint sekterism gå före sakfrågor och klassintressen.
Däremot bör varje politisk organisation som har systemförändring på sitt program ta ansvar för att bidra med sina erfarenheter och kunskaper för att stärka sådana rörelser. Att allt sådant saknas i rapporten gör att den riskerar att bli ett världsförbättrarförslag bland alltför många andra.

Som en följd av detta sätt att se på världen diskuteras heller inte arbetsplatserna, ett av de centrala fälten för en klimatrörelse för den som säger sig företräda en  rödgrön politik. Klimatfrågan är av en sådan omfattning att den behöver engagera den stora majoriteten i vardagen. På arbetsplatserna finns de stora koncentrationerna av löntagare, där finns den dagliga motsättningen mellan arbete och kapital och därmed möjligheten att bygga den nödvändiga motmakt som krävs. Parollen för en framgångsrik klimatrörelse bör vara att göra varje arbetsplats till ett slagfält mot den globala uppvärmningen.
Detta är ett särskilt problem idag. De senaste tre-fyra årtiondena har arbetarklassen varit oförmögen att försvara sina intressen gentemot kapitalet, såväl i samhället som på arbetsplatserna. Vi har tappat tilltron till vår egen styrka och stora grupper saknar idag all erfarenhet av den kraft som finns i gemensamt agerande och självorganisering. För att skapa en massrörelse som kan lösa klimatfrågan måste också väldigt många människor vinna ett grundläggande kollektivt självförtroende. Detta kräver en växelverkan mellan aktivitet kring omedelbara klass- och jämställdhetsfrågor och debatt, strid och organisering kring klimatfrågan. Med ett rödgrönt perspektiv skulle det vara möjligt att koppla samman omedelbara och gemensamma krav kring trygga jobb med en omställning av produktionen. Genom krav på klimatjobb, produktion och produkter som minskar samhällets klimatpåverkan, skulle klimatfrågan bli något som drivs underifrån på många arbetsplatser som ett sätt att samtidigt försvara jobben och klimatet och inte något som välmenande politiker ordnar till. Sådana krav reser naturligt även frågan om makten över produktionen, både på den enskilda arbetsplatsen och i samhället i stort och är ett exempel på hur det går att knyta samman konkreta dagskrav med nödvändiga systemförändringar, en del av bryggan över det förlamande gapet mellan dagens problem och morgondagens lösningar. Inget sådant diskuteras i rapporten, talande nog nämns orden ”arbetsplats” och ”fackförening ” en gång vardera medan ”stat” och ”kommun” tillsammans förekommer över hundra gånger i texten.

Ekoekorapporten och de förslag som läggs till kongressen  försöker inte ge någon vägledning eller inriktning för klimatrörelsen eller för vad socialister bör göra för att bygga den stark nog att möta den oerhörda utmaning vi står inför. Så är heller inte syftet att vara en grund för oberoende organisering, det är en handledning för arbete i kommunala och statliga församlingar. Jag inbillar mig ändå att den gemensamma nämnaren för dem som idag söker sig till Vänsterpartiet är att de vill ta strid mot det kapitalistiska systemet och de nedbrytande krafter som detta göder. Men i vårt samhälle är de krafter starka som leder in all politisk verksamhet i de redan uppkörda hjulspåren, i banor som i sista hand går ut på att förvalta det borgerliga samhället. Den verklighet människor lever i har en tendens att forma dem och de som ger sig in i politiken löper stor risk att anpassas till det som är normalt där. Ekoekorapporten är utmärkt i många av sina konkreta förslag och resonemang men utan en strategi som för samman dagspolitiken och de långsiktiga målen – som sträcker sig utöver att öka V:s röstetal – riskerar den att bidra till att omforma människor till kuggar i ett system de från början ville störta.
Istället för att leda in aktivister  i det politiska etablissemangets syrefattiga rum bör diskussionen handla om hur vi gemensamt bygger starkast möjliga folkrörelse för omställning genom att bygga motkrafter, stödja självorganise­ring, skapa folkrörelser och bidra till att utveckla en politik som bygger på detta. Min förhoppning är att det i och kring Vänsterpartiet finns tillräckligt många som delar den uppfattningen och som även är intresserade av att utveckla en sådan politik och ett arbetssätt som befrämjar den.