LEDARE Vill man hårdra betydelsen av en politisk gärning finns det egentligen bara två positioner att inta; antingen är du en del av lösningen eller en del av problemet. Detta gäller inte minst när klimatkrisen, den mest definitiva av alla ödesfrågor, kastar sin mörka skugga över när sagt all dagspolitik. För de allra flesta människor presenterar sig inte möjligheten att göra någon betydande påverkan på vårt gemensamma öde. Miljöpartiets ledning fick den möjligheten, i knät tycks det, för de hade nog helst sluppit ta ställning i något som skulle kunna bli verkligt historiskt betydelsefullt.
Inför valet att spela den roll partiet en gång skapades för eller att vika ned sig inför den politiska ordningen av idag, den som säger att ingenting är möjligt, valde de det senare och gjorde sig sålunda till en del av det enorma problemet. Och eftersom den miljöpartistiska apparaten är så självständigt svävande ovanför miljörörelsen så uppstår frågan om partiet överhuvudtaget kan räddas.
Också inom socialdemokratin pågår kampen om partiernas själ för fullt. Motståndet mot Jeremy Corbyn inom brittiska Labour framstår som det allra mest uppenbara exemplet. På tvärs mot medlemsmajoriteten, mot partiets tillväxt både sett till medlemmar och folkligt stöd – vad som helst tycks partihögern villig att trotsa och riskera för att fortsätta försvara det bestående. Eller snarare, det som inte alls är bestående utan leder raka vägen mot kollaps. Klasskampen skär rakt igenom arbetarrörelsen. Det är mest uppenbart inom Labour just nu, men det är en kamp som pågår i hela Europa. Tyska veckotidningen Die Zeit skrev i höstas (nr 42 2015) om hur Stefan Löfven tillsammans med partitoppar från Tyskland, Österrike och Frankrike formerat ett slags ”de fems gäng”, för att motverka den vänstersvängning som syns i land efter land och för att garantera fortsatt högerkurs. Det vill säga för att slå vakt om den politik som alienerar befolkningen och driver dem i händerna på rasister och reaktionärer, samtidigt som den för socialdemokratins räkning ger minskat förtroende och krympande väljarstöd. I utbyte mot vad? För att få leka med de stora grabbarna? För en framtida karriär på Goldman-Sachs, i en värld som trasas sönder?
Klasskampen inom socialdemokratin är lika gammal som rörelsen, men att det gått så långt att den faktiskt hotar att slutligen klyva rörelsen kan nog inte ses som annat än hoppfullt för progressiva. Att Corbyn faktiskt lyckats komma till makten är förstås hoppfullt i sig, men också att han får stöd från alla möjliga håll i och utanför den traditionella arbetarrörelsen. Det är precis den sortens kraft som vänstern och på sikt hela mänskligheten behöver. Krafter som är en del av lösningen.
Veckans ledare i Internationalen
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.