Det vi sett är hur en kast av obeskrivligt rika människor utkristalliserat sig
Redan i sitt klassiska verk Kapitalet betonade Karl Marx att det rådande produktionssättet har en inneboende tendens att över tiden koncentrera rikedomarna på allt färre händer. Om vi tittar oss runt i världen ser vi också hur Marx tankegångar äger sin giltighet även i modern tid. Den statistik som den brittiska hjälporganisationen Oxfam lade fram i början av det här året, vilken visade att de 62 rikaste i vår värld äger lika stora tillgångar som den fattigare befolkningshälften, understryker detta faktum.
Vi lever således på en planet där ett antal tiotal miljardärer totalt uppbär en lika stor andel rikedom som 3,7 miljarder mindre lyckligt lottade individer. Orättvisorna blir än mer talande om vi betänker att detta ytterligt fåtal av krösusar badar i pengar samtidigt som betydande delar av jordens befolkning inte ens har det nödvändigaste; exempelvis har 663 miljoner människor inte tillgång till rent vatten och 950 miljoner saknar alla former av toalett.
Hur ser det då ut i Sverige? Ja, även om vi inte uppvisar samma totalt utblottade fattigdom som på vissa håll i tredje världen, följer vi det gängse mönstret där de ekonomiska klyftorna vidgats dramatiskt. Sverige hade en gyllene period efter andra världskriget då faktiskt klyftorna reducerades, samtidigt som välfärdsstaten byggdes upp, men den tiden är sedan långt över 30 år tillbaka ett minne blott, även Sverige har idag sin beskärda del av snuskigt rika miljardärer. Den senaste sammanställningen av detta gjordes av Näringslivets husorgan Veckans Affärer i slutet av förra året. Det framkom att Sverige då inhyste 156 miljardärer vars tillgångar totalt uppgick till 1800 miljarder kronor. Som väntat befann sig IKEA:s Ingvar Kamprad med 610 miljarder i tätposition, följd av Hennes & Mauritz Stefan Persson med 237 miljarder och Tetra Paks Hans Rausing med tillgångar på 103 miljarder kronor.
1 800 miljarder kronor, det väldiga beloppet får tanken att svindla. Som jämförelse kan nämnas att det är nästan dubbelt så mycket som hela utgiftssidan i den svenska statsbudgeten eller ungefär 43 procent av Sveriges årliga bruttonationalprodukt. Och det samtidigt som 231 000 pensionärer i andra änden av den ekonomiska pyramiden lever under EU:s fattigdomsstreck och i vissa fall knappt ens har råd med mat för dagen. Veckans Affärer ser dock inte något problem med den väldiga koncentration av rikedom som denna miljardärskast uppvisar. Tvärtom beskrivs dess mecenatanda i närmast lyriska ordalag: ”Att ge har dessutom blivit en trend hos våra miljardärer. Faktum är att många av de svenska miljardärerna har en altruistisk och givmild sida.
Lisbeth och Sigrid Rausing har gett bort halva sin förmögenhet. Carl Jonas Eliasch har köpt delar av regnskogen för att skona den från skövling. Vi kan numera hitta miljardärer på ordförandeposter i diverse välgörenhetsorganisationer och miljardärer som startat egna initiativ för att främja entreprenörskap och utbildning i utvecklingsländer eller hjälpa utsatta i samhället” (Veckans Affärer 16/11-2015).
Det vi sett är hur en kast av obeskrivligt rika människor utkristalliserat sig, människor som knappt vet var de ska göra av alla sina miljarder. Det ligger då nära till hands att låta en del av överflödet gå till välgörenhet, putsa på sitt varumärke och få ynnesten att trona fram som givmild. Denna process äger också rum samtidigt som skatterna under de senaste 25 åren sänkts med 300 miljarder. I sin förlängning riskerar vi att kastas tillbaka till 1800-talets donationssamhälle, då familjer som Sahlgren och Chalmers stod för den ekonomiska grundplåten till såväl sjukhus som teknisk högskola, samtidigt som den generella välfärden raseras.
Frågan om de absurt stora förmögenheterna har även aktualiserats i och med den av regeringen nyligen framlagda budgeten för 2017. Vi tvingas här konstatera att regeringen inte heller denna gång böjt sig för trycket från vänster att återinföra den av Alliansen 2007 borttagna förmögenhetsskatten. Och så länge regeringen inte ens vill nagga de rikas tillgångar det minsta i kanten faller allt dess tal om rättvisa platt till marken.
För oss socialister handlar det även framgent om att ta strid för en progressiv beskattning. Men borta vid horisonten skymtar också det stora målet: att samhället fullständigt lägger beslag på den härskande klassens avgörande ekonomiska tillgångar – eller ”ananas, järpe krossa och njut, borgare snart är din saga slut”, för att citera den ryska poeten Majakovskij.
Anders Karlsson, medlem i Socialistiska Partiet
