Nyliberalismens svarta hål

Trumps seger kan ses som nyliberalismens inomkapitalistiska slutstation, eller snarare svarta hål. Vi erfar en liknande utveckling i land efter land. Där den nyliberala kapitalistiska utvecklingen slagit sönder stora arbetande befolkningsgruppers livsvillkor och framtidsmöjligheter krävs en utväg. Om inte vänsterkrafter förmår kanalisera det behovet  i solidarisk jämlikhetsriktning gör andra det för andra syften. Det menar Håkan Blomqvist i en kommentar till det amerikanska valet.

Som man sår får man skörda. Årtiondens nedbrytning av sociala trygghetssystem, jobbsäkerhet och framtidsmöjligheter för breda befolkningsgrupper har sitt pris. Likt resultatet i den brittiska Brexitomröstningen chockas världens liberala etablissemang av Trumps seger i USA. Så obegripligt, så otacksamt, så avgrundsdjupt. När Obama nästan övervunnit finanskrisen, när alla siffror vänt uppåt, när globaliserad ekonomisk liberalisering och frihandelsavtal utlovar blomstrande framtid…
Men verkligheten bakom eliternas framgångssagor är en annan. Den amerikanska arbetslösheten ligger i själva verket kring 15-20 procent beroende av beräkningsmetod, sysselsättningen minskar, miljoner söker inte ens längre arbete, hela ökningen av antalet jobb efter finanskrisen handlar om osäkra tillfällighetsanställningar. Inkomstökningarna efter 2008 har i sin helhet gått till den rikaste procenten av USA:s befolkning. 48 miljoner amerikaner lever på matkuponger. Samhälls­klyftorna har vidgats i skräckinjagande fart.
Två ytterligheter förekommer i förklaringarna till Trumps seger. Den ena, ofta liberala, att svartas och kvinnors framryckning i det amerikanska samhället provocerat fram en motreaktion från vita amerikanska män som förlorat makt, inflytande och ekonomisk ställning. En svart man på presidentposten följd av en kvinna, var helt enkelt för mycket för det manliga vita maktamerika. Den andra, gärna med socialistiska förtecken, utgår ifrån att allt i grunden handlar om ekonomin. Bakom Trump, liksom tidigare Brexit, står en väldig klassreaktion gentemot den nya tygellösa kapitalismens globala framfart. Och medan den första tolkningen gärna uttrycker avsky mot obildad och förbittrad arbetarklass riskerar den andra att undervärdera reaktionära – bakåtsträvande – värderingars och rangordningars betydelse.
I själva verket hänger de båda förklaringarna samman. Nyliberalismens skövlingar av människors livsvillkor ger upphov till en social motreaktion underifrån mot kapitalismens följder. Den politiska kanaliseringen av denna motreaktion handlar om rivaliserande idéer och ideologi. Bernie Sanders företrädde ett försök att kanalisera den sociala revolten i socialistiskt väderstreck med solidariska antinyliberala jämlikhetslösningar. Clinton och demokraterna försökte däremot hävda liberala fri- och rättigheter – med inflikade Sanderselement om 15 dollar i minimilön och kritik mot Wall Street – på basis av en bestående nyliberalt orienterad kapitalism. Medan Trump gjorde allt för att kanalisera den sociala motreaktionen till idéer om en mer auktoritär, nationalistisk (läs: chauvinistisk) och kontrollerbar kapitalistisk ordning – i förening med reaktionära ideal i försvar för det traditionellt vita USA:s maktordningar.

Trumps väg kan ses som nyliberalismens inomkapitalistiska slutstation, eller snarare svarta hål. Vi erfar en liknande utveckling i land efter land. Där den nyliberala kapitalistiska utvecklingen slagit sönder stora arbetande befolkningsgruppers livsvillkor och framtidsmöjligheter krävs en utväg. Om inte vänsterkrafter förmår kanalisera det behovet i solidarisk jämlikhetsriktning gör andra det för andra syften. Tragiken i historien är att den nyliberala kapitalismens maktblock har kidnappat de mänskliga rättigheternas dagordning och därmed riskerar att i miljoner människors ögon fjättra dem vid det sjunkande skeppet. Där jämställdhet, mångfald och minoriteters rättigheter nitats fast vid ökade ekonomiska klyftor, försvagade sociala skyddsnät, privatiseringar och hänsynslös profitjakt, riskerar bakåtsträvande och konservativa ideal framstå som oskyldiga, ja eftersträvansvärda som alternativ till upplösning av samhällsväven. Vi ser det i den reaktionära vågen i östra Europa där exempelvis Lag & Rättvisa i Polen knyter ett mått av välfärdspolitik (symboliserat av de höjda barnbidragen) till extremkonservativa och nationalistiska program. Vi ser det i den politiska islamismens framväxt som kombinerar extremt konservativa föreställningar med sociala program. Och vi ser det i franska Front Nationals demagogiska vänsterprofil på det ekonomiska området.


Solidarity, Socialistiska Partiets syskonorganisation i USA, har gjort ett första uttalande efter Trumps seger i presidentvalet:
Build the Left to Defeat the Right


Den nyliberala kapitalismen har inte bara röjt trumpismens väg genom att trasa sönder sociala trygghetselement och framtidsutsikter. Den har också ideologiskt gödslat högeralternativ genom årtiondens ideologiska kampanjer mot solidariska samhällslösningar, vare sig dessa kallats socialism, kommunism eller något annat, och predikat den kapitalistiska entreprenörens och privata näringslivets lov. ”Jobb skapas av företag, inte politiker”, har varit ett liberalt älsklingstema liksom parollen att ”riktiga jobb” bara finns i det privata näringslivet. Och som man ropar får man svar. Den löjeväckande föreställning som många amerikaner tytt sig till är att Trump, som påstått framgångsrik storföretagare och miljardär – något som kablats ut i hans populära TV-show – kan lösa USA:s ekonomiska problem. Det är knappast ens en vulgarisering av det nyliberala budskap som år ut och år in pumpats ut från borgerliga opinionsbildare och think tanks över hela planeten, från Svenskt Näringsliv och Annie Lööf till Goldman Sachs och Harvard.

Så Trumps seger har ingenting att göra med att överge en rå bolagskapitalism, tvärtom, den kommer bara att söka växla över profitjakten till en i ideologiskt avseende antiliberal dagordning tillsammans med förändringar som ännu hårdare gynnar amerikansk kapitalism på såväl hemmaplan som internationellt. Skrotandet av Obamacare, klimatprogram och andra reglerande samhällsmekanismer tillsammans med ytterligare skattesänkningar för de rika leder i riktning mot den nyliberala kapitalismens konklusion i privatkapitalistiskt direktstyre med hjälp av en hårdför och reaktionär nattväktarstat – det vill säga staten som, med Friedrich Engels’ ord för hundrafemtio år sedan, ytterst ett ”band av beväpnade män” – plus då den moderna statsmaktens stora myndighetsapparat.
På 1970-talet var en vanlig uppfattning bland nationalekonomer och statsvetare att de två systemen – Sovjet och USA – höll på att närma sig varandra med ökade marknadsinslag i öst och mer statligt inflytande och planering i väst. Ja, de kanske i en framtid rent av skulle löpa samman. Idag ser vi en annan typ av närmande. Den råkapitalistiska utplundringen av arbetskraft och samhälle bevakas av alltmer auktoritära politiska regimer i såväl Ryssland och Kina som i USA och på andra håll. Det sker både i en rörelse uppifrån, som i EU-projektet och den så kallade ”trojkan” riktad mot enskilda staters budgetbeslut, och genom erövring av den sociala revolten för att omforma den kapitalistiska exploateringen i andra ideologiska och politiska former.

Nyliberalismens framgångssaga, från dess första etablering genom kuppen i Chile 1973 och dess vidare omstöpning av den reglerade efterkrigskapitalismen på kontinent efter kontinent, är sedan länge över. Men den definitiva slutpunkten sattes den 8 november 2016. Då inleddes en ny epok.  ”Glöm inte att fira nyliberalismens död”, utropar Göran Greider i ETC. Men det firandet lär få dröja. Det är framgångssagan som så definitivt är slut, men det är istället nyliberalismens övergång till mörkaste skräckskildring vi dessa dagar upplever. Fortsatt vinstskövling genom än mer barbariserade politiska och ideologiska förhållanden, är vad som med Trump kliver över tröskeln till en nygammal värld. Dörren har vräkts upp för alla fördemokratiska ideal och värderingar som kan hämtas upp ur källargångarna. En amerikansk president med efterkrigstidens mest hatfyllda antidemokratiska budskap och Ku Klux Klans öppna support blir en plog för alla reaktionära krafter på planeten. Inte bara den amerikanska Alt right – det vill säga den så kallade ”Alternativa höger” som propagerar vita rasmaktsideal och deltstater fria från afroamerikaner och hispanics – utan högerextremister, nationalister, främlingsfientliga och rasister jorden runt får starkare vind i seglen, ökad kraft och legitimitet. Våra svenska Sverigedemokrater tar ytterligare steg mot normalisering i en värld där Trumps budskap var möjligt och många av världens ledande politiska krafter, liksom USA:s republikaner, rangerar in sig i den nya dagordningen.
Nej, lika lite som dåtidens vänster kunde fira den korrupta tyska Weimarrepublikens död 1933, firar vi idag den förhärjande nyliberalismens slut. Kapitalismens liberala dr Jekyll har bara förvandlats till sin Mr Hyde. Här finns inget glädjande ”vad var det vi sa!” – bara återsamling av krafterna och strid, till the bitter end eller i riktning mot ljuset i tunneln då Trumpkapitalismen snabbt kraschar mångas villfarelser och den sociala vreden kan knytas till en solida­risk, demokratisk och jämlik utväg – för en hel mänsklighet.