Masken är kastad

Det var de största protesterna på ett årtionde, vissa hävdar någonsin – hur de nu kan veta det – men många inom vänstern har betraktat protesterna mot Donald Trumps med skepsis. ”Varför fokusera på Trump när vi är emot hela den makt som USA representerar?” tycks vara motfrågan. Och det är en fråga som måste ställas, men om svaret är att vi skall ställa oss utanför protesterna för att de inte är ideologiskt koherenta har vi gett upp kampen innan den ens börjat.

Att nyhetsflödet fylls till brädden av vad Trump sagt, pop-psykologiska analyser av hur dum eller psykiskt sjuk Trump är och olika typer av lustifikationer över hans hår, hans relation till sin fru och så vidare (och så vidare) kan verka uttröttande på de flesta. I kombination med en total koncensus inom liberal media om hur allvarlig situationen är, ger det bilden av att alla i stort sett är överens. För en systemkritisk vänster säger det att någonting är ruttet i kungariket. Och något är ju ruttet. Det finns mängder av akuta samhälls- och intressekonflikter som plötsligt begravts bakom anti-trump­enigheten, men vi får inte låta detta förringa de krafter som finns i massiva, helt enorma demonstationer.

När det mesta ser ut att slå fel i världen så är det lätt att hemfalla till cynism. Se bara på antikrigsdemonstrationerna i början av 00-talet, Occupy Wallstreet, eller på flyktingsolidaritetsvågen här i Sverige. Krig, bankbusiness as usual och stängda gränser blev resultatet. I samtliga fall fanns en slags inbyggd naivitet, en tro på att om bara ens röster hördes tydigt nog så skulle samhället kunna korrigera skevheterna. Var det då dömt att misslyckas redan från början? Så klart inte. Dels för att ingen kan veta vad en protest får för effekter på kort sikt, hur den kanaliseras, hur den kan sprida sig. Dels för att en protestvåg bara är en del i en lång process av aktivism och organiserig som, även om den för tillfället misslyckas med att ta sig an övermäktiga krafter, kan leda till oanade utvecklingar framöver. Det är inte så enkelt som att förra helgens demonst­rationer endast handlade om vem som sitter på presidentposten i USA. De bar på en myriad av förhoppningar, en del illusoriska, andra helt rimliga, om en bättre värld, ett jämlikare samhälle. Vad de mynnar ut avgörs i en dragkamp mellan olika motkrafter.

Trump är förstås en sporre för reaktionära krafter världen över. Det liberala samhällets kristillstånd och skörhet är helt uppenbarat. Men det är också häri den progressiva potentialen ligger. Alla de myter om att det finns någon slags rimlighet i våra system, att det finns rättssäkerhet, att vi i grunden befinner oss i goda händer, leds av människor som ser till vårt allmänna bästa, de går inte längre att upprätthålla. I årtionden har högeroffensiven kunnat pågå eftersom de krafter som genomfört den låtsats som att de lyssnar på folket. När nästan varje uppblossande politisk kamp på senare år har burit på en förväntan att staten skall svara upp med en politisk lösning. Därför har de aldrig lyckats bli det hot som krävs för verklig förändring.

Det politiska systemet var aldrig din vän, men nu finns knappt ens illusionen kvar. Trump ger kapitalismen ett omänskligt ansikte. Vilka vore vi att inte ta tillfället i akt?

Veckans ledare i Internationalen