Ledare: Att se bortom de brinnande bilarna

Arkivbild. Foto: Jonatan Johansson

Internationalen # 33 2018

▶ Vi måste ta post truth på allvar

▶ Berättelsen är starkare än fakta

▶ Vänstern får inte bli reaktiv

När hundratalet bilar började brinna i Göteborg och Trollhättan i måndags var reaktionerna lika synkrona som dåden. Med illa dold entusiasm för exakt hur illa det är ställt med Sverige fylldes kommentarfält med krav på hårdare tag och bokslut för mångkulturen. Motbilderna kommer strax därefter. Försöken att nyansera ”Sverigebilden”, att hitta förklaringar till varför bränderna var så samordnade, de alternativa teorierna om att nazister kan ha legat bakom för att gjuta olja på den reaktionära opinionen kort innan val. Flera vänstermänniskor har dragit paralleller till riksdagshusbranden 1933, den som skylldes på judar men med stor sannolikhet begicks av nazister, och som var avgörande för nazistpartiets etablering vid makten.
Det är en träffande parallell, inte därför att klimatet idag görs begripligare genom att jämföra med mellankrigstiden, utan därför att det faktiskt inte gjorde någon skillnad vem mordbrännaren var. Den politiska dynamiken spelade den gången nazisterna i händerna liksom den idag gynnar högerreaktionärerna.
Faktum är att även om en fascistkomplott hade avslöjats är det inte säkert att opinionen skulle ha vänt.

Det är dags att damma av förra årets mediala modeord, ”post truth”. Begreppet som präglade varannan ledare och krönika i några månader och samtidigt missförstods totalt. Konsensus var ju att vi nu hade att göra med allt mer ”faktaresistenta” medborgare och att medier behövde axla en slags 1800-talsroll av upplysningsfackla i okunskapens mörker. Yttersta exemplet är förmodligen hur public service gått samman med DN och SvD och skapat sidan ”Faktakollen” där man recenserar andras påståenden om verkligheten. Det tyder inte bara på en bristande förståelse för verklighetens komplexitet och en uppblåst självbild. Det är inte bara kontraproduktivt i en tid av växande misstro till auktoriteter, det är också att missförstå samhällsfenomenet i sig. För poängen med begreppet post truth är inte att betona vikten av att lyfta fram den egentliga sanningen, poängen är att det inte längre finns någon sådan sanning, eller snarare, sanningen gör ingen skillnad. Berättelse har sprungit om fakta.

Det uppstår en dynamik där det inte tycks göra någon skillnad vad som än händer. Nazistiska bombdåd och attentat mot flyktingförläggningar, moskéer och synagogor ändrar inte den politiska logiken som säger att det på något sätt ändå bara är mångkulturens fel och de nyanländas skuld. Se på Norge där inte ens Breiviks dåd kunde vända den politiska kursen. Rent rationellt är det svårt att förstå hur det gick till, men istället för att bli den spegel som belyste nationalismens och invandrarhatets omänskliga ansikte, som kunde driva fram självinsikt och politisk omprövning blev på något vis den blonde fascistens dåd ytterligare ett exempel på mångkulturens skadeverkningar. Inte ens ett nationellt trauma som det Norge tvingades genomleva kunde mer än skjuta upp processen.
Post truth är insikten om att sanningen inte räcker till, att den meningsskapande berättelsen är en starkare drivkraft. Så har det förstås alltid varit med politik, vilket inte minst fascistiska ledare som Mussolini var väl medvetna om. Det är bara att en tid av relativt konsensus är på upphällningen.

Detta är omskakande för en vänster som ser sig som bärare av upplysningsideal. Det får oss också att tid efter annan vackla och tappa perspektiv, att när nazisthotet känns för stort ropa på lagstiftning istället för att fokusera på den egna förmågan att samla till brett motstånd. Men vi måste passa oss så att inte den breda vänstern hemfaller till samma spel som de amerikanska liberalerna, de som hellre ser ryska konspirationer än inser det faktum att deras politiska glansperiod är över – och att det är deras eget fel.
Det räcker inte med att ha rätt, vi måste också få rätt. Men det kräver att vi tar våra egna visioner på allvar.