Internationalen # 39 2018
▶ Vi är vid nyliberalismens slut
▶ Den nya tiden är ännu inte född
▶ Vänstern kan inte hålla kvar vid det gamla
Det är lätt att fastna i skeendet för stunden, det korta perspektivet. Mobilen vibrerar flera gånger i timman med uppdateringar om uttalanden, grodor, gissningar och bedömningar. Det är nog mer än vi klarar av att ta in; alla regler kring tillsättande av talman, avsättande av statsministern, vem kan egentligen regera med stöd av vem – och måste verkligen en regering ha egen majoritet? Är inte en koalition med borgerliga partier bäst för stabiliteten? När utspelen avlöser varandra, när det politiska spelet blir till en bombmatta av stimuli, då kan det vara vettigt att lyfta blicken – göra precis tvärtom från vad TV-husens expertkommentatorer vill få oss att göra – och försöka se vilka samhällsförändringar som pågår i ett lite längre perspektiv. För visst har det effekt på tillvaron om de borgerliga styr med hjälp av självsäkra Sverigedemokrater, men det politiska skeendet blir bara begripligt om man tillåter sig utblick och överblick.
Det som sker är nämligen större än vad som ryms i begrepp som anständighet och ansvarstagande. Kommunisten Antonio Gramsci, populär idag bland både populistteoretiker och radikalhögern, utvecklade en begreppsapparat som är användbar för den som vill fånga tiden vi lever i nu. Hegemoni är när ett politiskt projekt blir så starkt att det ritar om hela landskapet, där den politiska motståndaren tvingas anpassa sig eller framstå som fullständigt inaktuell. Sextiotalets moderater var varma anhängare av välfärdsstaten, så stark var den tidens ekonomiska hegemoni, i Sverige förkroppsligad av socialdemokraterna. Nittiotalets New Labour drev å andra sidan igenom ren nyliberalism för att gå i takt med tidens högervindar. Då var nyliberalismen ny, privat låntagande kändes som en mirakelkur när produktivitetsutvecklingen tacklade av. Sveriges socialdemokrater avreglerade lånemarknaden och mötte nittiotalskrisen med ekonomiska recept värdiga Thatcher.
Då fanns det en motor i nyliberalismen. Men nu när vi nu levt med nyliberalismens dödsryckningar i tio år går det att säga utan att blinka: den nyliberala hegemonin är över. Så vad har vi istället? En konservativ, nationalistisk hegemoni? En del tycks tro det. Socialdemokrater och gamla radikaler försöker hitta politiskt stöd genom att anpassa retoriken. De blir omhuldade av högern och får utveckla sina tankar på tidigare liberala ledarsidor och i konservativa tidskrifter. Men nej, det är för tidigt att fastslå något nytt paradigm. Krisen vi ser hos borgerligheten, där den står med en fot i värdeprogressiv Stureplansliberalism och den andra i unken konservatism och auktoritär chauvinism, visar på detta. Istället får vi återvända till Antonio Gramsci, för han hade ett begrepp som omfattade tiden vi lever i; interregnum. En hegemoni är på väg att gå i graven, men ingen ny har tagit dess plats.
Samhället omvandlas och den politiska kartan ritas om, och inga givna hållpunkter tycks riktigt finnas. I det läget får vi inte börja tveka. Att som progressiv idag försöka hänga kvar vid någonting fast, att exempelvis försöka rida spärr mot Sverigedemokraterna genom att samregera med allianspartier, det är inte bara att undergräva sin egen position som ett politiskt alternativ till nyliberalismen, det är också att förankra sig själv i ett system som är på väg att gå i graven. När vi talar om vikten för vänstern att våga gå i opposition är detta vad vi egentligen talar om.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.