Ledare: Tyckonomins mörker

Internationalen # 16 2019

▶ Politiken fast i digital logik

▶ Skapar grym verklighet

▶ Fysiska rörelser svaret

I helgen blev Socialdemokraternas twitterkonto kapat av en nazist. Det var en unik möjlighet för en ensam kodknäckare att spela ut vår samtids politiska surrealism. Tänk vad som skulle ha skett om twitterkontot började producera uttalanden som skrev om den politik som faktiskt förs och bara skruvade tonen ett snäpp i reaktionär riktning! Hela den socialdemokratiska tyckonomin hade ryckt ut till försvar, spridit åsikterna och förklarat varför sossarnas politik är nödvändig i den politiska och parlamentariska situation som råder. En ensam hackare kunde med några kommandorörelser över tangentbordet ha dragit ned byxorna på det politiska etablissemanget, eller i värsta fall vridit stora delar av det offentliga samtalet ytterligare åt höger.

Men nu var det ju en nazist vars begåvning uppenbarligen inte sträckte sig särskilt långt bortom att kapa konton. Därmed blev det också en handfull platta tweets som kretsade kring hur SAP hatar allt svenskt, vill lägga ned försvaret och öppna gränserna för invandring, dessutom skrivna på sedvanligt knackig sverigeväns-svenska. Häri ligger en uppenbar ironi.
Socialdemokraterna har slagit knut på sig själva de senaste åren för att komma undan alla stämplar som naiva kosmopoliter. Här skall det pratas svenska värderingar, hårdare straff och stängda gränser, allt för att vinna en opinion som aldrig kommer lyssna på vad socialdemokraterna faktiskt säger, som bara kommer att kräva mer och mer nationalism och antihumanism.
Att vara politiskt lomhörd är kanske extremhögerns stora styrka i en tid när alla försöker hitta rätt tilltal. På det viset har de förskjutit hela det offentliga samtalet – och gjort det uppenbart att politisk cynism ibland är det mest naiva som finns. För den som är beredd att göra vad som helst för inflytande är mer lättlurad än varje idealist.
Samtidens storpolitiska dynamik styrs numera av stämningarna i en digital offentlighet. Såsom politiken har utvecklat sig så är det Twitter, eller snarare den åsikts- och signalvärld som Twitter och alla andra sociala medier ingår i, som blivit den primära politiska verkligheten. Den fysiska världen är inte mindre verklig, lidandet är inte mindre, men det har blivit underordnat. Det är därför politiken kan ta sig så obegripligt omänskliga uttryck i Sverige idag.

Som när barnen till IS-rekryter svälter i ett kurdiskt läger. För de ansvariga politikerna är det viktigaste att inte få diverse reaktionära klick-mobbar på halsen. Detta är deras främsta huvudbry, vad som händer i den fysiska verkligheten ordnas därefter. Likadant är det med de flyktingar i Sverige som behandlas med en hårresande cynism av svenska myndigheter, med alla ansvarigas goda minne. Först om kritiken blir en stark kritik i klick- och tyckvärlden blir den relevant att hantera. Tills dess är man nöjd med att låta rättsliga övergrepp och lidande pågå i relativ medial stillhet.

Tingens ordning är som bäddad för den reaktionära högern. Ytterhögern kommer alltid att kunna vinna de digitala åsiktsstriderna, eftersom deras mål inte är att föra ett samtal utan att undergräva informationsflödet, blockera kommunikationen, sprida rädsla och tala till människans känsla av maktlöshet och hopplöshet inför en främmande och obegriplig politisk verklighet. Men hela den strategin är beroende av människors fysiska passivitet. Den tar inte till gatan, samlar inga massor.

Och det finns bara en kraft som kan rubba ordningen; folk i rörelse. Fysisk organisering, när människor gemensamt agerar, på sina arbetsplatser, i sina bostadsområden eller i det offentliga rummet, detta kortsluter den politiska verkligheten. Strejkande arbetare som stänger ned viktiga flöden i ekonomin, eller centrala sociala funktioner i samhället, sådana kan inte ignoreras. De kräver sin plats i samhället. Inte ens mäktiga regeringar i Polen och Ungern är beredda på att hantera protesterna mot abortlagar eller obetald övertid. Det reaktionära blocket som såg så orubbligt ut, med sitt grepp om media och rättsväsende kan i nästa stund stå helt handfallet inför den vrede som lämnat tangentborden och intagit gatorna. En sanning lika gammal som den parlamentariska demokratin gör sig påmind – sörj inte, organisera er.