Ledare: Mordbrand i Amazonas

Amazonas 19 augusti. Foto: NASA

▶ Naturkatastrofen människoskapad

▶ Konsekvens av ekonomiska ordningen

▶ Miljörörelsen måste vara systemkritisk

Trots att vi som samhälle vet människors roll i den pågående ekologiska katastrofen så tenderar ändå all debatt att fastna i en syn på följderna som vore de skapade av naturen och inte av oss.
The Amazon isn’t burning – it’s being burned summerar den amerikanske debattören Hank Green på sin Youtubekanal, i en mening som förlorar på att översättas till svenska. Green reagerar på hur skogsbränderna i Brasilien i den allmänna rapporteringen görs just till en naturkatastrof, när de i själva verket är en följd av ett systematiskt projekt att omvandla regnskog till odlings- och betesmark.

Och så blev det plötsligt begripligt varför Bolsonaro (åtminstone initialt) tackade nej till de 235 miljonerna i stöd från G7-länderna för brandbekämpningen. Inte för att summan några av världens rikaste länder är beredda att investera i brandsläckning är mindre än vad toppfotbollens klubbar betalar för en genomsnittlig anfallare, utan för att brinnande regnskog helt enkelt inte är något stort problem för ett politisk projekt som har som mål att skövla regnskog. Det krävs förstås drastiska politiska åtgärder. Sanktioner och importstopp för brasilianskt kött och pappersmassa; blockad och bojkott. Men så länge vi har ett näringsliv med omfattande investeringar i Brasilien så kräver det i sin tur en politisk konfrontation med kapitalintressen som Sveriges regering aldrig skulle överväga att ge sig in på.

Vad värre är så ligger det ju faktiskt en sanning i Bolsonaros anklagelser mot Macron om att ha en kolonial attityd. För även om Amazonas existens är en regional angelägenhet eftersom den bidrar till nederbörden i båda de amerikanska kontinenterna och en global angelägenhet i och med det syre regnskogen produceras, så är den i vår samtids ekonomiska ordning en nationell resurs för en jordägande elit att pumpa mesta möjliga vinst ur. Och vad har egentligen USA eller Europeiska länder, vilka skövlat och exploaterat i princip all sin urskog, för rätt att beklaga sig när Brasiliens eliter känner för att göra detsamma? Svensk skogsindustri gör stora insatser för att ersätta den sista urskogen med energiplantage och kallar det för att ”spela en nyckelroll i utvecklingen mot ett hållbart, biobaserat samhälle” – med regeringens goda minne. Också skogsbränderna som skakade Sverige så sent som förra sommaren är en direkt eller indirekt skapade av omvandlingen av skog till profitkälla. Det skall inte jämställas med den brasilianska situationen, men vi skall heller inte göra oss blinda för parallellerna. Bolsonaros politik är bara en än mer extrem och fatal ytterlighet av den politik som bedrivs i nästan precis varje land på jorden.

Det är uppenbart att miljörörelsens mainstream saknar den politiska dimension som krävs för att på allvar kunna förändra den förda politiska och ekonomiska kursen. För visst, vårt spontana reaktion inför en brutal och cynisk verklighet är förstås moraliskt, men det kan inte fastna i resonemang om att ”ta sitt ansvar”. Bolsonaro tar nämligen sitt ansvar – inför de grupper han och hans parti är satta att representera. De intressen som fört honom till makten. Därför biter inte någon vädjan.

Vårt svar, miljörörelsens svar, måste vara politiskt. Det måste sätta fokus på de djupgående strukturer som gör det möjligt att bedriva en så fruktansvärt kortsiktig och destruktiv rovdrift på själva livsbetingelserna vi har. Det är inte så att all klimataktivism måste vara explicit, det vill säga uttalat, socialistisk, men den måste faktiskt vara implicit antikapitalistisk. Annars svingar vi våra drömmar om en grönare framtid i tomma luften. Då blir åtgärderna på sin höjd brandsläckning, i både bokstavlig och bildlig mening.