Midnatt i seklet: Hur möta kapitalismens kris när ”allt fast förflyktigas” under Coronakrisen?

Den enda utvägen är någon form av demokratisk (eko)socialism. Låt oss börja med att ställa fördelning av jobben, socialisering av privata vinster och inkomst- och bostadsgaranti i centrum av programmet efter Covid-19.

Manuel Garí och Brais Fernández, medlemmar i spanska Anticapitalistas. Artikeln översatt från den spanska tidskriften VientoSur. 

 

Coronakrisen har återigen öppnat debatten om ‘kriserna’. Har vi att göra med den andra delen av finanskrisen 2008? Eller en återupprepning av den stora depressionen i en ny kontext? Handlar krisen om några veckor och därpå en återgång till den gamla normaliteten? Eller om bristande biopolitisk beredskap inför det okontrollerbara? Är försiktighetsprincipen inte tillämpbar?

Förvirringen är enorm och krisen förknippad med många risker. Att utveckla effektiva utvägar bort från avgrunden och öppna för alternativ kräver att vi ställer rätt frågor, att vi är realistiska och inte engagerar oss i magiskt tänkande.


Den första överraskande faktorn är hälsan. Industrialiserade länder har inte haft en liknande epidemi på decennier. Pandemins snabba globala expansion kan hänga ihop med den exponentiella tillväxten av resor i en värld där vi är beroende av varandra och den uppkommer inte i ett optimalt sammanhang.

Till skillnad från andra tider, som till exempel den efterlängtade tiden efter andra världskriget, genomsyrar krisen vardagen med en känsla av epokens slut, en osäkerhet och en utmattning hos befolkningen som gör att alla sociala klasser befinner sig på helspänn.


Utöver de olika subjektiva sätten att uppleva systemets förfall finns en logik som gör krisen oåterkallelig. Det är motsägelsen mellan den kapitalistiska globaliseringens materiella och ekonomiska utveckling, världsbefolkningens sociala osäkerhet och biosfärens accelererade nedbrytning. Det senare kanske den mest relevanta faktorn för den tid vi står inför.

Trots alla varningar och toppmöten för att reformera kapitalismen framstår krisen som ett tidvatten med hot att förstöra allt.


Orsakerna är flera och skär över alla länder. Många ekonomer, både kritiska och systemvänliga, hade varnat för lågkonjunkturen, men krisens virulens har förvånat alla. År 2008 började sprickan inom finanssfären att skada även den produktiva sfären, även om krisen hade föregåtts av en minskning av vinstkvoten där. Nu är det tvärtom, produktionen och handeln har bromsats bryskt och påverkat finanssektorn vilket förvärrar lågkonjunkturen. Covid-19 drabbade en redan sjuk ekonomi.


Kapitalismen lider av en kronisk lönsamhetskris, den är oförmögen att stabilt och tillräckligt återhämta tidigare vinstnivåer för att kunna främja en lång period av ackumulation och en ny ”guldålder”.

Förstörelsen av de produktiva samband som orsakades av 2008-krisen, har inte följts av en kraftfull expansion. Produktiviteten tenderar att stagnera och tillväxtgraden i de viktigaste länderna har varit låg och baseras på marknadsutsättning av tidigare icke-kommersialiserade nischer (vanliga varor och offentlig sektor) och på en lönedevalvering som inte skådats sedan 1920-talet.

Recepten som tillämpades efter 2008 av IMF, Världsbanken, FED och EU, har misslyckats. Statsskulder har stigit igen och de privata skulderna är höga. Företag i Kina, EU och USA är skuldsatta – särskilt havet av små och medelstora företag. Företagens återköpsmanövrer, ”gam-fondernas” attacker, institutionella investerares riskfyllda spekulationer, en okontrollerad utdelning av vinster och kapitalflykt har lett till kaos.

Hur är det möjligt att den kapitalistiska ackumulationslogiken är i kris trots en ökad ansamling av inkomster och förmåner? Kanske för att den ekonomiska politiken sedan 2008 har begränsats till att bevara värdet på finansiella tillgångar samtidigt som vinstkvoten i industrin sjunker.


Kapitalet har erövrat alltfler utrymmen.

Kapitalismen har varit det vägledande systemet under de senaste århundradena, men under de senaste decennierna har dess utveckling baserat sig främst på att kolonisera nya utrymmen i världssystemet. Införlivandet av de post-sovjetiska territorierna, Kina och de postkoloniala länderna i världsmarknaden har likformat världen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Utan nya platser att förflytta sina kriser till förtär kapitalet arbetarklassens rättigheter, men slukar också sig själv i en slags ”rumslig mättnad” som vi kan kalla första kritiska faktorn.


Det andra kritiska faktorn har att göra med förhållandet mellan kapital och natur. Fossilkapitalismen är inte bara destruktiv för planeten och människorna, den är också destruktiv för sig själv. Trots den gröna retoriken är det globala produktionssystemet, energin och transporten av varor och människor beroende av oljan och liknande tillgångar. Energiavkastningen minskar, kostnaden stiger och kvaliteten sjunker. Filosofen och författaren Jorge Riechmann uttrycker det genom att parafrasera Bill Clinton: ”Det är termodynamik, din dummer!”. Denna minskande återbäring kan verka irrationell, men fungerar tragiskt nog för att upprätthålla den sjunkande fordonssektorn och intressen hos företag som Aramco, det saudiska oljebolaget.

Sist men inte minst har vi den politiska faktorn. Vi talar om de mekanismer som kapitalet använder för självreglering. Tillsammans med kontrollen av de underordnade klasserna har statens väsentliga funktion varit att kontrollera kapitalet, reglera dess excesser, hantera okontrollerbara kapitalister och garantera den nödvändiga kaotiska stabiliteten genom tvång. Men sedan 1976 har den obevekliga logiken efter vinst lett till att den reglerande staten försvagats – utom kanske i den kinesiska diktaturen – liksom naturligtvis välfärdsstaten, vilket gör att den tappat legitimitet. Detta skapar ett nytt problem för systemet eftersom marknaden för att fungera behöver staten för att kontrollera den. Utan en ”befälsstat” saknar kapitalet politiska verktyg för att orientera sig strategiskt och utrusta sig med lösningar för sina egna kriser. Detta betyder inte att kapitalet begår harakiri, dess begravning behöver en dödgrävare.


De tre stora faktorerna – ekonomiska, ekologiska och politiska – sammanstrålar i tidvattnet inför den annalkande krisen. De geopolitiska konsekvenserna kan vara att Kina med dess nyliberala Leviatanmonster förstärks, medan USA fortsätter sin förfallsprocess mitt uppe i en hälsokatastrof som ytterligare kommer att påfresta ett samhälle nedbrutet i tusentals bitar.

EU, som är oförmöget att hjälpa sina medlemmar i folkhälsokrisen och förse dem med en återbetalningsbar finansiering, kommer att delas djupt mellan nynationalistiska vanföreställningar, ett maktlöst Syd och ett Tyskland som är oförmöget att leda vägen ut ur krisen samtidigt som det skådar sin egen död som stormakt.

Den här krisen förutsätter medel- och arbetarklassens utarmning. Detta är inte längre en konjunkturell eller tillfällig fråga. I den omedelbart förestående framtiden kommer vi att se upplösta globala värdekedjor, företagskonkurser och försök att ytterligare skära ner arbets- och fackliga rättigheter.


Kapitalismens enda utväg är den totala förstörelsen av de gamla formerna för sociala relationer som människorna anser vara normala. Litteraturkritikern och marxisten Fredric Jameson pekar på att det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Men påståendet döljer vad vi är på väg till.

Hur kommer det vara att leva i en värld där krisens tidvatten sveper bort allt vi kände till och skapar nya former av socialt liv som hittills varit främmande i våra dagliga liv? Hur kommer vi att leva medan ”allt fast förflyktigas”?


På kort sikt är staternas vanmakt en återspegling av samhällets chock. Det är förståeligt att alla ansträngningar just nu är inriktade på att försöka kontrollera pandemin, men den torftiga debatten om dagen efter, avslöjar bristen på idéer och perspektiv. Hur är det möjligt att inte ens den spanska regeringen, som teoretiskt sett ligger mest till vänster i Europa, har övervägt att angripa privata vinster eller inordna hälsosystemen i offentlig regi utan kompensation?

Ur historisk synvinkel är denna blindhet nästan otrolig: den stora liberala triumfen 2008 bestod i att man hegemoniskt pådyvlade samhällena åtstramningar efteråt. Det talas nu om att tillfälligt öka utgiftstak och sociala förmåner, men ingen talar om att röra vinsterna från stora företag och omfördela dessa socialt skapade förmögenheter. Det vi föreslår kanske verkar väldigt självklart, men det visar tydligt på debattens förskjutning: om slutet av kapitalismen förefaller otänkbar så gäller det även dess tämjande.


Den nuvarande sociala brådskan borde inte leda till att vi låtsas som att debatten om dagen efter är avslutad. Att kämpa för varje daglig förbättring är ett krav för att undvika nedbrytning och pulvrisering av breda sociala grupper, men den politiska ekonomin har sin obevekliga logik. I det Kommunistiska Manifestet sa Marx att kapitalet “liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt”. I den nya situationen kan de onda makterna dra fördel av krisen för att tvinga fram sina ultraliberala, auktoritära och ekofascistiska alternativ. Låt oss vara på vår vakt. Under de närmaste åren riskerar vi inte bara vänsterns framtid – vilket kanske är den minst viktiga – utan även våra samhällens framtid.

Marknaden och kapitalet har tagit oss till avgrunden, låt oss våga ta spaden för att begrava den.Vi behöver offentliga och sociala företag inom ekonomins strategiska sektorer. Till att börja med inom bank- energi- och läkemedels- och biohälsoindustrin liksom en produktiv och reproduktiv modell som är miljömässigt hållbar, nåbar, och som möjliggör samhällens självförsörjning samt internationellt samarbete utan utlandsskuld.

Endast på detta sätt kan vi möta utmaningarna från 2000-talet: klimatförändringar och social ojämlikhet.

Detta leder till att vi måste lyfta frågan om en demokratisk planering som aldrig tidigare upplevts, bland annat för en rättvis och feministisk ekonomisk återuppbyggnad i länder som dagen efter karantän kommer att ha miljoner arbetslösa människor. Vi vet att den enda lösningen i slutänden är uppkomsten av någon slags demokratisk (eko)socialism; vi skulle kunna börja med att fördelning av arbetstillfällen, socialisering av privata vinster, inkomstgaranti och bostäder åt alla ställs i centrum för förslagen efter krisen.

Revolutionären Victor Serge varnade för att seklets midnatt kännetecknas av en stor social förlamning. Det bästa förslaget på kort sikt (och inför framtiden) är därför: Förena er, var inte passiva åskådare, ta nuet och framtiden i ers händer!

Oavsett var och med vem, men vi måste svara på kapitalismens objektiva kris med en ursinnig partiskhet som gör det möjligt för oss att möta vårt sekels midnatt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *