Fjärde Internationalen om Covid-19-pandemin: Låt oss bygga övergången till ekosocialism nu!

1) Vi befinner oss i en kris som är fylld av faror, en kris för den kapitalistiska civilisationen, den allvarligaste krisen sedan 1900-talets världskrig. Vi kämpar mot en Coronaviruspandemi som påverkar alla folk. Det finns (hittills) inga vaccin mot den eller någon bevisad och säker antiviral behandling. Idag kan vi bara ta till fysisk distansering för att lindra dess effekter och bryta virusets smittväg. När vi tvingas till isolering utgörs våra enda skydd av offentliga sjukvårdssystem, garanterade inkomster och rättigheter och solidaritet. Under den nuvarande recessionen, som är på väg att bli en depression, försöker många företagare bara säkerställa sina profiter, medan regeringar i varje enskilt land försöker säkra sina intressen på bekostnad av sina grannar. Men det går inte att ta sig ur den långa pandemi som ligger framför oss med hjälp av ojämlikhet, främlingsfientlighet och rasism, allas kamp mot alla, genom att leta efter syndabockar. Vi kan bara övervinna denna kris genom att slå fast hela samhällets intressen, rättigheter och solidaritet. Detta är en tid för internationalism, för social, ras-, köns- och miljörättvisa, för att försvara mänsklighetens gemensamma öde.

2) Covid-19 är nyliberalismens pandemi, ett resultat av kapitalismens globaliserade, nyliberala fas. Framdriven av den nyliberala globaliseringen har kapitalismen tagit över hela planeten. Globala produktionskedjor har skapats för att öka bolagens profiter, och de gör varje enskilt land sårbart för minsta kris, och den hypermobilitet som upprätthåller dem har ödelagt hälsans och ekologins alla säkerhetsmekanismer. Rovdriften på naturen är baserad på användning av fossila bränslen och kapitalistiska storjordbruk med sina gröna öknar, och den förstör både jordens grundläggande cykler (kol, vatten, kväve) och människans förhållande till biosfären, med det nätverk av liv som vi bara är en del av. Det är en ohållbar modell som syftar till oändlig tillväxt på en ändlig planet, en modell som går utöver jordens alla begränsningar och skapar ett ekologiskt främlingskap och krav på konsumtion som är oförenliga med en förnuftig användning av gemensamma resurser.

3) Om så kallade ”naturkatastrofer” är en konsekvens av klimatkrisen, så är även SARS-Cov-2 och dess möjliga mutationer resultatet av ett angrepp på jordens biosfär. Skogsskövling, miljöförstöring och kommersiell/”nöjes”-jakt på vilda djur skapar hela tiden förhållanden för nya sjukdomar, mot vilka människor saknar immunologiskt motstånd. Den allt större ökningen av köttkonsumtionen är oupplösligt förknippad med huvuddelen av den senaste tidens virusutbrott, eftersom köttindustrin leder till att ett enormt antal genetiskt likartade djur spärras in. Den är också den viktigaste drivkraften bakom skogsskövling och minskad genetisk mångfald i många delar av världen. Jordbruket upptar redan hälften av all beboelig mark, och 77% av jordbruksytan används som betesmark eller åkermark för att producera djurfoder. Det krävs en djupgående omvandling av vårt system för livsmedelsproduktion och vår diet för att få bukt med denna pandemiindustri!

4) Hela mänskligheten angrips av viruset. Utsugna klasser och förtryckta sektorer påverkas mest. Familjer som bor under osäkra bostadsförhållanden, bostadsområden med dåliga hygienförhållanden, arbetare med osäkra anställningsförhållanden, de med svältlöner. Sjukvårdsarbetare (läkare, sköterskor), lastbilsförare och transportarbetare som inte kan upphöra med leveranserna, och alla de som måste flytta runt världens saker så att alla kan leva, lider. Med andra ord påverkar pandemin alla, men inte på samma sätt, beroende på samhällsklass. Men det finns också en generationsskillnad: den dödar de äldre i alla klasser. Inom denna del av det mänskliga samhället är det de fattiga äldre som dör mest. Och krisen drabbar kvinnor hårt, det är de som har ansvar för större delen av den samhälleliga reproduktionen, och inspärrade i sina hem får de en ännu större arbetsbörda och lider under en annan epidemi, våld i hemmet.

5) Ännu allvarligare är situationen i länderna i det globala Syd. Länderna i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern, Östasien och den indiska subkontinenten har påverkats av pandemin under olika villkor och omständigheter. Den är ännu i ett tidigt skede i dessa länder, men allt tyder på att kombinationen av pandemin och dåliga sanitära förhållanden, avsaknad av basala sanitära inrättningar, ytterst tättbefolkade städer och bostadsområden, och lokala regeringar och härskande klasser som är ovilliga att vidta sociala säkerhetsåtgärder, måste leda till en verklig humanitär katastrof av proportioner som ännu inte har skådats under denna pandemi. Det sätt på vilket sätt epidemin sprider sig i en del länder i Afrika, som Algeriet, Egypten och Sydafrika, i Peru, Ecuador, Indien och i synnerhet i favelorna i stora brasilianska städer, visar på den mycket större fara som icke vita människor löper, de som på många sätt är underordnade den kapitalistiska maktens logik som försätter miljarder människor i fattigdom. Det är nödvändigt att lägga energi på att uppmana till ekonomisk, social och humanitär solidaritet med länderna i det globala Syd som ett sätt att förhindra en utbredning av rasistiska folkmord mot ursprungsfolk, bönder, fattiga arbetare, svarta, daliter [”oberörbara”], alla de som är rasifierade och etniskt uteslutna under moderna nykoloniala former.

6) De auktoritära åtgärder som speciellt har vidtagits av yttersta högerregeringar i kapitalismens utkanter och det globala Syd måste fortfarande uppmärksammas. De förtrycksåtgärder och den auktoritära politik som stöds av regeringarna i Indien, Filippinerna och Ecuador är exempel på hur Covid-19-pandemin utnyttjas för att fördjupa auktoritära åtgärder och göra den politiska regimen ännu mer sluten. Duterte har förkunnat att han kommer att skjuta de som inte efterföljer karantänen, och i Ecuador har fattiga arbetares hem invaderats av polisen.

7) Viruset belyser hela det kapitalistiska systemets motsättningar och gissel, och visar att det enda sättet att lösa dem är med ett annat system som upprättar ett annat förhållande mellan människor och till naturen. Allting ifrågasätts, systemet ifrågasätts…

  • I sin nyliberala fas slopade kapitalismen de tjänster som staten måste tillhandahålla för att garantera arbetarnas produktiva förmåga, de sociala rättigheter som arbetare hade kämpat till sig under hela 1900-talet. Nyliberalismen privatiserade dessa tjänster, gjorde staten mer oförmögen att tillfredsställa befolkningens mänskliga behov. Det går inte att bemöta denna kris utan att angripa hela systemet och dess sätt att fungera.

  • Nyliberalismens privatiserade sjukvårdssystem betjänar i grund och botten de som har råd med deras tjänster men kan inte tillfredsställa människors livsbehov. Det är nödvändigt att socialisera sjukvården.

  • Nyliberalismen desorganiserade arbetsförhållandena och gjorde dem mer osäkra. Så centrala krav idag är mekanismer för att garantera inkomsterna för anställda och egenföretagare, de som arbetar själva, och att utveckla mekanismer för omfördelning av inkomsterna.

  • Genom att göra globaliseringens destruktiva karaktär uppenbar och visa hur sårbara de samhällen som är gisslan till företagen och deras globala produktionskedjor har blivit, öppnar krisen möjligheter för att ifrågasätta den nuvarande internationella arbetsdelningens övergripande organisering, som är socialt och ekologiskt ohållbar.

  • Med konsumtionssamhället har nyliberalismen förstärkt individualismen. Men med krisen lär sig samhället på nytt att social solidaritet är nödvändig om det ska överleva.

  • Vetenskapsfientliga ideologier, upplysningsfientlighet och religiös fundamentalism har åter dykt upp för att rättfärdiga och vidmakthålla det herravälde som ideologer som Ronald Reagan och Bush [grundade], och som nu fortsätter med Trump, Bolsonaro, Duterte, Modi… Men deras förnekande har alltmer kommit i konflikt med vetenskapliga förutsättningar och har demoraliserats. Med olika tidsskalor och metoder har regeringar tvingats vidta åtgärder för att mildra krisen, ibland kombinerat med auktoritära aktioner. Men en del ledare, som presidenterna i Brasilien (Bolsonaro), Turkmenistan (Berdimuhamedov), och Vitryssland (Lukasjenko), gör motstånd och håller fast vid upplysningsfientlighet och förnekande.

  • Krisen ifrågasätter allt. De (ofta otillräckliga) krisåtgärder som regeringarna antar för att stoppa pandemin måste objektivt utmana det kapitalistiska samhällets nuvarande form. För att rädda liv måste vi angripa hela den kapitalistiska strukturen. Om detta genomförs med all energi, kommer mänskligheten och planeten att räddas.

8) Arbetare och folk stod energiskt upp mot detta system redan innan pandemin började. I Chile, Libanon, USA, Indien, Hongkong och många andra ställen reste sig massorna under 2019. Kvinno-, ungdoms- och miljörörelser har åter byggt upp en stark, stridbar internationalism – det är i själva verket den starkaste impulsen till internationalism sedan 1960- och 1970-talen. De möter alltmer auktoritära och totalitära regeringar, resultatet av de traditionella borgerliga regimernas kris och behovet att upprätta en alltmer destruktiv kapitalism, en rovdrift på både liv och natur. Sådana regimer försöker få massorna att inte lita till sin egen styrka och solidaritet, utan på en frälsare, en Messias som förkunnar vetenskapsfientlighet. Dessa regimer vill dra fördel av pandemin för att stärka enväldet. Gatuaktionerna är nu inställda, men kampen förs inte bara på gatorna. Nya protestformer, nya metoder för att erövra den allmänna opinionen, växer fram inom ramen för en känsla av solidaritet.

9) I detta läge har den stora majoriteten av regeringar tvingats vidta extrema åtgärder. Vi måste försvara åtgärder som angriper nyliberalismens och det kapitalistiska systemets form och innehåll:

  • sanitära åtgärder för att bemöta pandemin och skydda hälsan;

  • garanterat arbete trots den fysiska isoleringen: företagen och/eller staten måste ta fullt ansvar för löner till de arbetare som har avbrutit sin verksamhet, inklusive arbetare med osäkra anställningsförhållanden, tillfällighetsarbetare, hemarbetare, egenföretagare och säsongsarbetare, utan tvång att ta ut ledighet eller senare arbeta in de timmar som inte har arbetats;

  • för arbetare i den informella sektorn, för arbetslösa utan lön, för studenter, för alla som behöver det, måste staten ge en garanterad minimiinkomst som måste vara tillräckligt hög för att leva hyfsat;

  • förbud mot avsked, och återanställning av de som har avskedats sedan början av pandemin;

  • vägra alla auktoritära och exceptionella åtgärder för att upphäva sociala rättigheter, inklusive strejkrätt;

  • rätt till information och kommunikation;

  • tillhandahåll tillräcklig social omsorg om handikappade och äldre och alla de som har isolerats av nedstängningarna;

  • att det, i synnerhet i länder där man har beslutat om isolering, omedelbart inrättas skyddsåtgärder för kvinnor och barn som är offer för våld, med snabba beslut om att avlägsna våldsamma makar eller tillhandahålla alternativt boende för offren;

  • hjälp för utsatta;

  • lika behandling för hela befolkningen;

  • omedelbar omställning av lämpliga industrier (bil-, flyg, vapen, …) till produktion som hjälper samhället att hantera sjukvårdskrisen: respiratorer, övervakningsutrustning, intensivvårdsplatser, skyddsutrustning;

  • gratis distribution av mediciner, tillgång till preventivmedel och fastställda priser;

  • bättre arbetsförhållanden i oumbärliga sektorer;

  • socialisera och återuppbygg sjukvården, under kontroll av allmänintresset, på de ställen där den har rivits ner av nyliberalismen;

  • nationalisera läkemedelsindustrin

  • försvara folkets ekonomi och boende;

  • upphör omedelbart med betalningen av statsskulden; granskning av statsskulden med deltagande av medborgare, med perspektivet att förkasta/upphäva de orättfärdiga delarna;

  • frys familjernas bankskulder, mikrokrediter och hyror, och säkerställ vatten, elektricitet, bränsle och internet åt alla;

  • ställ banksystemet under allmänintressets kontroll genom att expropriera bankerna utan kompensation till de stora aktieägarna, och socialisera banksystemet under medborgerlig kontroll;

  • beskatta stora förmögenheter.

10) Vi kan inte vänta med armarna i kors på att regeringarna ska agera, vi måste agera gemensamt för att utveckla det arbetande folkets egna initiativ, från motståndsområden på landsbygden och i städerna. Det finns exempel på initiativ från befolkningen i organiserade sektorer, bland annat bönder, ursprungsfolk, arbetslösa, folk och grupper i storstädernas utkanter, nätverk av feministisk solidaritet. Dessa initiativ skapar mycket intressanta alternativ, bland annat kollektiv tillverkning av tygmasker som skänks till befolkningen för att förhindra smitta; donationer och alternativ tillverkning av mat; försvar av det offentliga sjukvårdssystemet och krav på att det ska vara allmänt tillgängligt; krav på garanterade arbetsrättigheter och löneutbetalning; fördömanden av det ökande våldet mot kvinnor och det pressande omsorgsarbete som de utför under isoleringen hemma. Nu måste vi mer än någonsin sprida dessa initiativ och föra fram dessa dagliga alternativ av oberoende självorganisering som en del av den ekosocialism och det välstånd som vi föreslår som konkreta alternativ till kapitalismen som förstör livet och planeten, och är ett system för folkmord och miljömord.

11) Även om arbetarna och befolkningsmassorna respekterar den nödvändiga fysiska isoleringen, och de krisåtgärder som krävs för att tillämpa den, så har de medel för att kämpa, strida. I Brasilien är ”cacerolazos” och petitionen med mer än en miljon underskrifter för att åtala Brasiliens president Bolsonaro exempel på den känsla av solidaritet som kan omvandlas till ett solidariskt medvetande, och leder till kamp för de nödvändiga åtgärder som folket behöver vidta. Om maten inte räcker till organiserar vi oss i bostadsområden via telefon och internet, med odlingar i kommunala trädgårdar, medveten konsumtion av mat som har producerats av bondekooperativ. Dessutom kan folkliga restauranger omvandlas till distributionscentrum för tillagad eller rå mat. Om det inte räcker med inkomstgarantier går det att kräva bonusar från kommunerna. Folkets kreativitet ska uppmuntras i alla dess former.

12) Trots att den är allvarlig, är Covid-19-pandemin långt från en ”perfekt storm”. Vårt livsmedelssystem och vår rovdrift på naturen kan så småningom skapa utbrott av virus som kan bli smittsammare och/eller dödligare än SARS-Cov-2. Dessutom kan våldsamma utbrott ske samtidigt med extrema händelser som orsakas av klimatkaoset. Om svåra översvämningar eller intensiva orkaner/tyfoner skulle äga rum samtidigt med plötsliga evakueringar av tusentals eller till och med miljontals människor, kan det fullständigt förstöra den sociala distansering/de karantänåtgärder som krävs för att bekämpa en svår pandemi. En samtidig sanitär och klimatkris kan orsaka aldrig tidigare skådade humanitära katastrofer. Och samtidigt har pandemier och klimat/ekologiska kriser likheter: det är avgörande att agera snabbt, den exponentiella tillväxten (både av smittämnen och utsläpp) måste hindras effektivt, och bara välgrundade, rättvisa, antikapitalistiska lösningar fungerar som ett alternativ för att rädda största antal liv.

13) Enorma geopolitiska förändringar pågår, och det kommer att förändra världens utseende. Men nu tränger sig ett krav på: eld upphör i alla krig över hela världen. Det är dags att stärka solidariteten mellan folken!

Det har konstaterats att krisen som Covid-19 har lett till har haft en positiv effekt på miljön. Det har noterats en minskad koncentration av kortlivade luftföroreningar som aerosoler och kväveoxider, speciellt i storstadsområden, vilket leder till bättre luftkvalitet, synlighet, etc. Men vad gäller långlivade föroreningar som koldioxid, skrapar SARS-Cov-2-krisen bara på ytan. Mer än hälften av de internationella flygen står nu på marken, och minskad energianvändning, inklusive elektricitet och transporter, beräknas minska de globala utsläppen med omkring 5%, den största årliga minskningen av de globala koldioxidutsläppen någonsin. Men det är fortfarande under den årliga minskningstakt som krävs för att hålla klimatsystemet inom de ramar där den globala upphettningen begränsas till 1,5°C över den förindustriella genomsnittliga yttemperaturen (för att halvera utsläppen till 2030 skulle det behövas en årlig minskning av utsläppen med 6-7%). Men de kapitalistiska företagens förväntningar är att så snart som möjligt återgå till den tidigare situationen och ekonomiska tillväxten… Dessutom finns det i vissa länder, som Brasilien, där den huvudsakliga koldioxidkällan är förändringar av markanvändningen, tecken på att den avbrutna miljöövervakningen under SARS-Cov-2-krisen leder till ökad skogsskövling och utsläpp. Det enda lämpliga svaret på klimatkrisen är konsekventa och organiserade ansträngningar för att minska energiefterfrågan, skydda skogarna och ursprungsfolkens mark, och minska utsläppen. Illusioner om möjliga ”positiva miljöeffekter” av SARS-Cov-2-krisen är i bästa fall naiva, och i värsta fall kan de öppna dörren för människoföraktande, rashygieniska, ekofascistiska resonemang. Det behövs en djupgående omorganisationen av det mänskliga samhället.

15) Om det i nyliberalismens begynnelse fanns ambitiösa rörelser och samhällssektorer som förenades för att säga att ”en annan värld är möjlig”, så måste vi idag enas för att säga ”en annan värld är nödvändig och angelägen”!

[Det ska ske] med hjälp av gemensamma internationalistiska aktioner som pekar ut vägen fram till en värld där livet är mer värt än profiter, där naturen inte längre är en vara. Den nuvarande krisen visar tydligt att en stor del av den kapitalistiska produktionen är ren rovdrift, helt överflödig och slöseri. Kriserna visar också att det räcker med en avsevärt minskad arbetstid för att producera livsnödvändiga varor, och att löne- och inkomstgarantier och allmän tillgång till sjukvårds- och utbildningssystem är helt genomförbara under en övergångsregim, där energi- och produktionssystemen helt och hållet har ersatts, och enorma mängder av arbetare flyttats till andra ekonomiska sektorer som är förenliga med en ekosocialistisk övergång, och att det går att göra en massiv industriell omställning på relativt kort tid, beroende på politisk vilja.

Det finns ingen framtid utan en övergång till ekosocialism. Låt oss enas för att bygga och erövra den.

Uttalande av Fjärde internationalens byrå, 16 april 2020.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *