Hela offentligheten tycks bädda för SD

Ledaren nr 48

 

SD både radikaliserar och anpassar sin retorik

Näring ur samtidens politiska alternativlöshet

Borgerligheten fast – vänstern kan visa vägen

Sverigedemokraterna har som bekant haft sina landsdagar i veckan som gick och eftersom hela Sveriges politiska mainstream spenderat de senaste sju åren med att anpassa sig till SD har SD valt att skruva upp sin retorik. Nu kröntes landsdagarna med att SD dammade av den symboliskt laddade frågan om ”återvandring”. Samtidigt har man lovat att ta fram en vitbok över partiets ursprung.

SD-ledningen måste nämligen hålla både sina radikalnationalistiska gräsrötter och sina nya vänner i högeroppositionen glada. Samtidigt som SD-eliten tar sig in i det politiska etablissemanget och cementerar sin position i toppen av partipyramiden så måste de också ge något till gräsrötterna. Visa att de är trogna sina rötter, inte bara i historisk mening, utan också i meningen den mylla som bär och när partiet. Därför kommer varje disciplinär åtgärd med simultana löften om att partiet är troget sin mission. Det som var åtstramad migration, blev till noll migration, som blev till återvandring.

SD:s utveckling bär alltså på sin inre logik. Och inom högeroppositionen får de hållas, för de skall ju agera regeringsstöd om ett år är planen, vilket kanske till och med innebär ministerposter i en borgerlig regering (vi vet ju hur följsam Tuff-Uffe är just när det gäller SD). Märkligare känns då kanske bristen på reaktioner från den offentlighet som SD vill förvandla. Varför agerar SVT som om de redan hade en Sverigedemokratisk kulturminister flåsande dem i nacken, med krav på ett mer Sverigevänligt programutbud? Ja varför tycks nästan hela public service, den breda offentligheten, hela den borgerliga demokratin (förutom möjligen Dagens Nyheters ledarsida) inställd på att göra SD:s program till vårt öde? Att steg för steg normalisera en politisk retorik som för bara några år sedan var fullständigt otänkbar?

Svaret finns i bristen på alternativ. Det går nämligen bara att häpna över Sverigedemokraternas fräckhet ett begränsat antal gånger. Om det inte finns några egentliga alternativ på dagordningen så infinner sig till sist matthet, helt enkelt i brist på motkraft.

Begreppet hypernormalisering myntades av den ryske historikern Alexei Yurchak att beskriva tillståndet i åttiotalets sönderfallande Sovjetunion, där alla hjälpte till att upprätthålla fasaden eftersom man helt enkelt inte kunde se några alternativ. Alla visste att företrädarna ljög. Företrädarna visste att folket visste att de ljög. Ändå fortsatte charaden och lögnen blev till ett normaltillstånd.

Idag råder hypernormalisering av en lite annan sort, där verkligheten medialiseras till ett tomt spektakel. Gemensam med stämningen i det sönderfallande östblocket blir känslan av att allt är ett spel. Att valda företrädare egentligen inte tycker någonting, inte känner någonting, inte brinner för någonting. Att de politiker som varnar för SD:s inflytande egentligen inte bryr sig, för de försöker själva tävla om samma väljare genom att anpassa retorik och politik. Politiken blir ett spektakel över våra huvuden, med människor utan minne som tycks beredda att säga vad som helst som de kalkylerat fram som det för stunden mest gynnsamma.

De forna Allians-partierna kan bara spela sina roller som olika alternativ så länge de politiska frågorna inte krockar med deras verkliga kärnvärden, det vill säga att sänka skatter, avreglera och sälja ut allt som inte är fastbultat i berggrunden. Därför gick det inte längre för Centerpartiet att spela sin roll som det antifascistiska mjukliberala alternativet, när frågan stod mellan fattigpensionärerna och en SD-budget. Därför kan inte ens DN:s ledarsida (30/11) låta bli att relativisera SD-inflytandet och istället varna läsarna för Vänsterpartiets skadliga verkan på Socialdemokraterna.

Mer än något annat är det bristen på alternativ som skapar normaliseringen av nationalisterna. Högern sitter fast i samma spår. De kan profilera sig som humanister och socialliberaler hur mycket de vill, men så länge klassintresset styr och kapitalismen fortsätter krisa så kommer den auktoritära staten att vara deras slutstation. Bara en intressesförankrad vänster kan ge svar på nationalisternas tal. Därför kommer banden mellan djupa folkrörelser och valda företrädare, mellan konkret kända behov och politiskt program att vara livsluften i den borgerliga demokratins sammanfallande kammare. För det är bara genom att vänstern visar upp ett tydligt alternativa som vi kan hitta vägen ut ur den här sörjan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *