Minnen av Hugo Blanco

Socialisten Jan Axelsson skriver i tidningen ETC om sin vänskap med bondeledaren Hugo Blanco som tyvärr gick bort för en kort tid sedan. Artikeln finns på ETC:s hemsida i förkortad form via betaltjänst, här följer hela texten:

Med Hugo Blanco

Hugo hade bara en rostig revolver som inte fungerade där han låg på marken utmattad och infångad av den peruanska militären 1963. Ordern var att avrätta honom direkt på plats men soldaterna blev oense och han fördes istället till fängelse. Oenigheten berodde nog på att Hugo var respekterad tack vare sin kamp för böndernas rättigheter och mot jordägarnas brutala behandling. Hans rörelse hade vunnit brett stöd i hela landet. Han hade lämnat sina agronomstudier efter två år eftersom han insåg att ingenjörstiteln inte skulle bidra till några väsentliga förbättringar. Han blev istället bondeledare och politiskt aktiv i den trotskistiska Fjärde Internationalen, för att kämpa för strukturella förändringar och utveckling på landsbygden.

Han hamnade i fängelset El Frontón i åtta år för att ha lett en bonderörelse som beväpnade sig, främst för att försvara sig mot jordägarnas övervåld vid rörelsens fredliga demonstrationer. Han hade hunnit bli mycket respekterad vilket visade sig vid tvehågsenheten när han tillfångatogs. Respekten var också påtaglig i fängelset. Fängelseledningen hade tillverkat en komplicerad labyrint på fängelsegården som fångarna måste följa för att komma till sina celler. En gång blev Hugo less på den labyrinten och stegade raka vägen över gården till sin cell, varpå en fångvaktare slog till honom. Hugo reagerade inte och några timmar senare kom samme fångvaktare med ett par apelsiner till Hugo och bad om ursäkt. Allt detta berättade Hugo för mig i Chile.

Jag träffade Hugo Blanco i Chile 1973 när han via en vän bjöd in mig till ett möte för bildandet av ett nytt parti, PSR, Revolutionära Socialistiska Partiet. Jag blev mycket intresserad för jag hade läst en artikel av Hugo i RMF:s bokserie, Röda Häften. Ett temanummer handlade om Latinamerika och efter att tidigare ha läst om Tupamaros, Dom Helder Cámara, Carlos Lamarca m.fl. latinamerikanska ledare – fastnade jag för Hugos artikel. I innehållsförteckningen skrev jag ”Hugo: folket först sen vapen – om det är nödvändigt”. En annan artikel var skriven av en gerillaledare som var inspirerad av Che Guevara och Fidel Castro, Héctor Béjar. Intill hans artikel skrev jag ”vapnen först – sen folket”. Redan där hade Hugo övertygat mig om en sund politisk hållning och det var en förmån att få möta honom i Chile.

Hugo var en handlingens man och i den politiska turbulensen innan Pinochets militärkupp var han kommunikationsansvarig i ett industribälte, Cordón Vicuña McKenna. Industribältena var geografiskt avgränsade områden med olika fabriker som samarbetade för att tillgodose olika behov i området. Fackföreningarna var däremot organiserade utifrån yrkestillhörighet, vilket innebar att dess arbetare var utspridda och med dålig kommunikation sinsemellan, eller centraliserad sådan. Industribältena fungerade som en arbetardemokrati underifrån och Hugo fick snabbt en ledarroll tack vare sina erfarenheter som ledare av rörelser bortom parti- eller fackföreningsbyråkrati. På regerings- och ledarnivå inom partierna fanns motsättningar om hur den befarade militärkuppen skulle bemötas, men där Hugo arbetade hade han åstadkommit total enighet bland arbetarna oavsett deras partitillhörigheter. Han brukade berätta för mig att han var förvånad över hur de olika partimotsättningarna var obefintliga. Han gav mig texter som jag skrev ut på stenciler för tryckning och publicering i en bulletin i industribältet varje vecka. Han påpekade vänligt när ett stavfel letade sig in men klagade aldrig, bara ständig uppmuntran.

Hugo hade en oförtröttlig energi och en klar hållning till sitt politiska arbete. Vi fikade en gång med en brasiliansk kamrat, Tulio, som hade varit politisk fånge i Brasilien. Tulio frågade Hugo om han var rädd för att dö. ”Nej det tänker jag aldrig på för då kan jag inte fungera som jag bör”, sa han. ”Detsamma tänker jag”, fick han till svar. Några dagar senare var Tulio död, kidnappad av militären och avrättad på ett regemente. Hans grannar hade bjudit honom på frukost och samtidigt ringt militären som hämtade honom. Det var på morgonen den 11:e september och militärkuppen var i full gång. Vi hade alla bytt bostad kvällen innan på inrådan av partikamrater.

När utegångsförbudet hävdes efter tre dagar skyndade jag till Hugos bostad, men stoppades på vägen dit av en annan brasiliansk kamrat som hade blivit misshandlad på en polisstation. Vi var bägge skärrade och förvirrade men glasklara om nödvändigheten av att Hugo måste skyddas. Han var sen en tid mordhotad av en fascistisk organisation. ”Din uppgift är att se till Hugo kommer till Sverige”, sen lämnade han en lapp med adressen där Hugo befann sig. Vi sa inte mer utan jag tog mig till en telefon och ringde Sveriges ambassadör Harald Edelstam. ”Hej Jan, jag anar vad du vill men jag kan inte hjälpa dig för Sverige har inget avtal med Chile för att ta flyktingar härifrån”.Det blev tyst några sekunder sen frågade han, ”Vem gäller det?” ”Hugo Blanco”, sa jag, inget mer. ”Men självklart, ta honom till ambassaden så får han vara här tills det värsta går över”, säger Edelstam till bakgrundsljud från eldstrider och stridsflygplan som flyger lågt. Hugo hade varit Amnesty Internationals kampanjfånge under en del av fängelsetiden, så Edelstam kände till honom. ”Vi kan inte gå ut för han är hotad till livet och bevakas”, säger jag. Det slutar med att vi blir hämtade av Edelstam som själv kör den vita Mercedesen med två svenska flaggor på motorhuven. Vi är de första som kommer in på ambassaden på militärkuppens fjärde dag. Vi visas till en tom tjänstelägenhet bakom ambassaden och installerar oss.

Dagen därpå kommer Edelstam och visar mig ett telex och säger att vi måste lämna ambassaden. Telexet var från svenska UD och där stod ”inga latinamerikaner på ambassaden”. ”Jag är ledsen Jan men ni får en timme på er att packa ihop”. En svensk journalist hade känt igen Hugo när vi kom till ambassaden och skickat en artikel som hamnade i en kvällstidning med rubriken: Peruansk gerillaledare på svenska ambassaden.

Det var kort före valet i Sverige och Socialdemokraterna var inte säkra på valseger och ville undvika onödiga störningar. Samtidigt var det många latinamerikaner som förtvivlat bankade på ambassadens port och ville söka skydd. Efter en stund kom han tillbaka och sa att vi kunde stanna. Han släppte dessutom in alla de som var utanför ambassaden och ville in. Många år senare förstod jag, tack vare Maud Nycanders och Jannicke Ålunds film om Olof Palme, vad som fick honom att låta oss var kvar. I filmen framgår det att Edelstam hade ringt Olof Palme som hade gett grönt ljus för att ta emot de som sökte asyl. Men han sa ingenting om det till oss. Såna hjältar saknas idag. Det enda han beklagade var att kungen avled i samma veva och han var tvungen att utföra en massa diplomatiska åtaganden mitt i kaoset.

Under de dagar som vi befann oss där hade Hugo en daglig rutin. Han motionerade, tvättade kläder – även om de var rena – och han läste Edgar Allan Poe. Han förklarade att i fängelset måste man ha struktur, en rutin som man följer lugnt och stilla varje dag för att inte gå under. En dag kommer man in till oss med lite kläder, en halv flaska rom och Lenins samlade verk. Allt var från den kubanska ambassaden som Sverige tagit ansvar för efter att den beskjutits av chilenska soldater. Edelstam hissade svenska flaggan på Kubas ambassadområde och förklarade att den numera stod under svenskt beskydd. Eftersom Sverige inte hade flyktingavtal med Chile ville Edelstam smuggla folk till den mexikanska ambassaden och därifrån till Sverige. Men vi var nu omringade av chilensk militär och för att kunna köra folk till Mexikos ambassad fick Edelstam den briljanta idén att använda ett diplomatpass med ett svenskt namn på passinnehavaren. Hugo blev den första försökspersonen och han fick namnet Hans Blom i passet. Jag tog passfotot och Hugo hade rakat av sig skägget med ett rakblad, kammat smör i det yviga håret för att det skulle ligga slickat bakåt, och den kubanske ambassadörens vita skjorta och slips kom väl till pass. Det fungerade.

När vi återsågs i Sverige samarbetade vi med Amnesty International och Chilekommittén och gjorde många mötesturnéer tillsammans. En gång när han på egen hand hade varit i Göteborg lämnade han en papperslapp till mig. ”Ta hand om den här, det var en trevlig intellektuell typ som pratade med mig under hela tågresan från Göteborg till Stockholm. Han kunde hjälpa mig om jag skulle behöva nåt, kan vara bra att ha”, sa Hugo. På lappen stod med handskrift Olof Palme och hans privata telefonnummer. Respekt igen.

Hugo var anspråkslös, konsekvent och ödmjuk. När vi var på väg till Portugal strax efter nejlikerevolutionen 1975, övernattade vi i en så kallad säkerhetslägenhet i Bryssel. Där fanns endast några potatisar i skafferiet. Hugo skalade dem och erbjöd mig ett par. ”Ska vi inte koka dem”, ”Nejdå, de är mycket godare råa, det är som att äta äpplen”. Samma enkla lösning hade han när vi tvingades övernatta i partilokalen i Chile efter ett första kuppförsök och det rådde utegångsförbud. Han hade bara en apelsin med sig som han delade i varmt vatten, serverade mig och sa, ”varsågod, gerillasoppa”. Enkelhet förfasade han sig aldrig över.

Kort innan avresan till Portugal ringde Pierre Schori mig för att ordna ett möte mellan Hugo och Héctor Béjar, den verklige gerillaledaren, som nu hade blivit utbildningsminister i den nya militärregeringen i Peru som ansågs reformvänlig. Vi sågs på Kastrup mycket kort. Héctor hade skickats till Sverige för att övertala Hugo att komma tillbaka till Peru för att ge trovärdighet åt regeringen. ”Aldrig i livet, så länge det finns militäruniformer i regeringen kommer jag inte tillbaka”, sa han. Héctor insåg att det var lönlöst för han kände till Hugos principfasthet. Han tittade först uppgivet på mig men sen intresserat på min gröna fjällrävenjacka. ”Åh, kan jag inte få köpa den av dig”, sa han ivrigt. Jag tror att jag bara skakade på huvudet för att vara Hugos korta bemötande trogen. Trots ministerposten fanns gerillaromantiken kvar hos Héctor.

I Portugal bildade Hugo och jag ett systerparti till det chilenska parti vi hade tillhört. Första mötet bestod av åtta unga män, varav en var boxare och en bibliotekarie. Det gick bra för dem. Öppnade lokal i centrum av Lissabon och gav ut en tidning regelbundet. Efter tids kringflackande solidaritetsarbete, tillsammans och enskilt, hamnade vi bägge på Sandöskolan, Biståndsutbildningsnämndens skola för blivande biståndsarbetare. Jag som lärare med inriktning på Latinamerika. Hugo som lärare i quechua. Han blev snabbt omtyckt tack vare sina erfarenheter och sin ödmjukhet; han undvek alltid att framhäva sin egen person och betydelse. Efter några år skildes våra vägar. Han återvände till Peru, blev riksdagsman och senare kaffeodlare och permanent organisatör för rörelser mot orättvisor. Han flyttade till México där han stöttade urfolkens kamp i Chiapas. Han blev med tiden alltmer involverad i miljökampen och lämnade trotskismen och samarbetade mera med Jordens Vänner – som månne stod hans jordnära hållning närmast.

Jag hade privilegiet att få återse honom i Uppsala kort före hans bortgång, hemma hos dottern Carmen. Han var märkt både av ålder och sviterna av en stroke tidigare i livet. ”Minnet sviker honom”, säger Carmen. Men han skiner ändå upp flera gånger när jag påminner om händelser och namn från våra gemensamma erfarenheter. Jag visste inte då att han var så dålig och jag vet inte varför jag fick en stark impuls att hälsa på honom. Kanske var det tidigare kopplingar som skickade ett emotionellt SMS till mig att ”nu är det dags”. Jag är innerligt glad att ha fått lära känna Hugo och det han lärt mig med sitt exempel kan inte beskrivas i ord.

Tack Hugo!