”Vi lämnar dem inte i fred”

Jorge | | Stockholm


Polisen spärrade alla genvägar till iranska regimens ambassad i Lidingö den 11 februari, och med polishundar och bilar hindrades exiliranierna att komma fram till ambassadområdet.
Kring 500 demonstranter från ultravänster till ultrahöger, unga som gamla, hade samlats.
Rojalister med sina flaggor och radikalvänster med sina röda flaggor, och många andra däremellan.

Det tog inte lång stund innan en man skrikande sprang iväg, röd i ansiktet. Polisen sprayade rakt i ansiktet med peppargas.
De som försökte ta sig genom spärren för att komma närmare ambassaden råkade ut för batonger och gas. Folk ropade ”Ned med den islamiska terrorregimen”, ”Stäng terrorcentralen”, ”Vi ska ta över ambassaden…”, ”Polisen, försvara inte fascister”.
Under demonstrationen fortsatte kraftmätningen mellan demonstranterna, som ivrigt försökte ta sig till ambassaden för att ockupera den, och polisen som med spray och batonger stoppade folkmassan. Några arga demonstranter stod på kullen och kastade snöbollar mot poliser i full utrustning. En grupp med första hjälpen, vatten och ögondroppar organiserades snabbt och tog hand om de skadade. Peppargasen kändes i luften på grund av den extrema kylan, och även de som stod längre bak i samlingen började hosta.
– Det här känns lite som om vi är på Teherans gator, tårgas, peppargas och batonger, sade en ung man som sprang för att hjälpa en ung svensk kille som råkat ut för peppargas. Ett antal svenska vänsteraktivister, bland annat från Revolution, var där för att också protestera mot iranska regimen. Några tände eld, eftersom ”röken minskar effekten av tårgas”, ropade erfarna demonstranter.
Rojalisterna som hade varit borta från liknande demonstrationer under större delen av den iranska exilhistorien, var chockade. De svor mot polisen och förstod inte alls varför det monarkistiska Sverige inte låter dem ockupera mullornas ambassad!

Den yngre generationen
En del unga som nyligen flytt Iran var bland de mest upprörda. En av dem fick en elbatong på armen och kördes till sjukhus.
– Det var inte hennes första batong i livet, sade en av hennes kamrater.
Sepide Abbaszadeh, en ung iransk kvinna som med sin kamera sprang fram till ”stridslinjen” med polisen och tog bilder, tyckte att svensk polis var onödigt våldsam.
– Poliserna är ju så många i antal här, och de behöver egentligen inte spraya folk i ögonen på nära håll. Jag trodde aldrig att svensk polis skulle reagera på det viset.
Sepide har nyligen lämnat Iran. Hon berättade att hon fortfarande minns batongen som bröt hennes ben under en demonstration i Iran. Hon haltar fortfarande lite.
– Ändå är det här ingenting jämfört med iransk polis och gardisterna! Jag blev faktiskt förvånad när jag såg att den kvinnliga polisen åkte ner för att hämta ögondroppar åt dem som fick spray i ögonen! Irans polis slår för att döda. De är ideologiska poliser som försvarar sin egen makt och övertygelse. Men ändå tycker jag att den svenska polisen inte behövde slå oss som protesterar mot en sådan regim. Fast, polis är ju polis! Fast jag kunde ju fota utan att någon stoppade mig. Så, visst är det lite skillnad!
Vad hoppades du skulle hända här idag?
– Jag är här för att protestera mot denna brutala regim och visa att vi inte vill ha dem i vårt land. Det som kändes bra idag var att jag kunde ropa högt och säga vad jag ville utan att vara rädd. Jag ville säga till ambassadfolket att vi låter dem inte vara i fred så att de kan fortsätta döda våra vänner i Iran. De måste veta att vi inte ger oss.
– Jag önskade egentligen att ambassadören här skulle lämna sin post och komma till oss, som den norske konsuln gjorde. Men så länge de inte gör det, alltså lämnar sina poster och går över till motståndet, så vill jag att de ska smaka på sin egen medicin.

Stor samling
Senare på dagen anordnades fler demonstrationer runt om i storstäder i Sverige för att fira årsdagen av iranska revolutionen och för att solidarisera sig med upproret i dagens Iran.
I Stockholm samlades bland annat cirka 1 000 personer på Sergels torg. För första gången kunde man se att olika etniska grupper kom med sina paroller och flaggor, bland annat kurder och azerbajdzjanier. Detta gjorde att många rojalister lämnade torget eftersom de menar att etniska grupper inte existerar, och att talet om mångfald och federalism splittrar Iran och hotar dess ”enhet”.
En annan sak som upprörde rojalisterna oerhört mycket var de flaggor som saknade lejon- och solsymbolen i mitten, som de påstår vara iraniernas ”identitet och heder och historiska arv…”. På torget och vid talarstolen hängdes en iransk flagga med ordet ”Iran” i mitten, istället för någon urgammal symbol. Debatten om denna, enligt nyaktiva rojalister, ”katastrof”, pågick i timtal senare i olika närradioprogram.
Flera kända talare, bland andra Lars Ohly (V), Kennet Lewis och Jakop Dalunde från Grön ungdom, fick folket att jubla på Sergels torg. Advokaten Kennet Lewis sade i sitt tal att man måste utöka sanktionerna mot regimen i Iran och undrade hur man kan överväga att sälja lastbilar till Iran, när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inte respekteras.