”Rädslan för närhet är rädslan för att dö!”

Jorge | | Bloggat


Citatet kommer från en av mina favoritserier nämligen ”Riket” av Lars von Trier. Se den! Jag har funderat lite på detta och varför folk har så himla svårt med att ta kontakt och att placera sig bredvid folk de inte känner. Ibland undrar jag över hur folk överhuvudtaget lär känna andra människor i detta land. Igår satt jag på en ölhall i Skellefteå och väntade på en kompis. Satt och såg på NHL lite håglöst. Jag hade ett helt sexplatsersbord för mig själv. Lokalen började fyllas och ett gäng 40-talister satte sig ned med mig och surrade. Mycket trevligt folk som var uppvuxna i en tid när man ännu inte hade blivit rädd för andra människor antar jag. Sen gick de och jag satt själv i min egen lilla öken. Till slut kom en man och satte sig ned. Lokalen fylldes på att folk började få problem att få någonstans att sitta. Herrn vid min sida gestikulerade och pekade på de tomma stolarna och bjöd folk att sitta, men folk var kallsinniga. Han bröt kraftigt på något öststatsspråk och jag tänkte: stackars sate han han har mycket kvar att lära och tusen besvikelser att uppleva. Så jag vände mig till honom och upplyste honom om att detta är Sverige det är lönlöst att spela öppen. Ingen kommer att vilja sätta sig här med två karlar hur än trevlig du är. Iallfall inte förrän de blir rejält fulla.

Varifrån kommer denna rädsla? Och varför verkar folk sakna förmågan nuförtiden att ta kontakt och sätta sig bredvid den de inte känner och starta en konversation. Varför är jag behäftad med samma problematik vilket hela tiden gör att jag måste kämpa för att uppnå en hyfsad social nivå som var alldeles självklar i andra tider och är självklar i andra kulturer.

Rädslan för närhet är enligt mig skadligt dels på det personliga planet men det är även skadligt för den politiska organiseringen. På det personliga planet resulterar det i en rad ickemöten som i sin tur undandrar mig en massa enkel vardagsglädje som skulle stärka mig och bota min ”skörhet”. Varje gång jag inte kramar om dig fast jag vill missar jag en chans till att snurra vidare i en positiv spiral och för varje gång jag inte gör det ristas ett ärr in i min själ.

Varje gång vi drar oss undan möten så missar vi chanser till nya kontakter och vi missar chanser till att knyta an till andra människor. Endast de med makt kan tjäna på att folk sitter och surar i sitt hörn och inte vågar prata eller kanske till och med röra i varandra. Jag tror att det är en faktor till, men självklart inte den enda, i det faktum att det brinner i Grekland men inte i Sverige. De pratar med varandra och möts och går från ord till handling. I Sverige möts vi inte utan sitter och surar i våra grupper för att vi är för rädda för att visa oss som människor.  Summan av våra ickemöten blir att våra enskilda bekymerskantade vägar aldrig kan rinna ihop och bilda den våg som krävs för att få förändring till stånd.

Så nästa gång du går in på en pub. Ta din kompis och sätt dig vid ett bord där du ingen känner. Krama den du vill krama. Man vet aldrig vart vägen bär därifrån. Tro mig du kommer inte att dö!