Reinfeldt populärast – men det verkar inte väsentligt.

Jorge | | Bloggat


Fredrik Reinfeldt – en populär politiker!

Ja Fredde Reinfeldt är ju väldigt populär som politiker. Det är i och för sig inte så konstigt om man tänker på vad han har emot sig:

  • Mona Sahlin – en urstockholmsk (det är ju inte speciellt poppis ute i landet menar jag)  politikerbroiler med tvivelaktigt rykte om både sin egen och medborgarnas ekonomi och som egentligen tycker att LO ska hålla käft och inte klaga så mycket. Tittar ner på folk utefter sin långa näsa när hon pratar med dem. Förmildrande omständighet: hon… hon… hon är säkert snäll mot barnen.

  • Lars Ohly – också urstockholmare med djurgårdssympatier som predikar vitt och brett om socialism och solidaritet, men som sätter sina barn i privatskola, är gammal folkpartist, skittråkig att lyssna på och gör miljonklipp på sin bostadsrätt. Förmildrande omständighet: han har staffe!
  • Peter Eriksson – miljötomte som gnäller på biltrafik men som kör stadsjeep själv och flyger inrikes som en jojo. Förmildrande omständighet: Tja…
  • Maria Wetterstrand – är nog Freddes stora fiende egentligen. Hon är socialt kompetent, ung, artig mot sina debattmotståndare, ivrig och brinner fortfarande. Försämrande omständighet: hon måste avgå nästa år och har hälften av livet i Finland.
  • Göran Hägglund – grispräktig snedbena med en moraluppfattning (och glasögon) från förrförra århundradets senare hälft, pratar mycket om pensionärer och barnfamiljer som inte verkar engagera någon av grupperna. Lever skitfarligt nära spärren. Leder ett parti som inrymmer religiösa fundamentalister av mulla Krekars dignitet. Förmildrande omständighet: kan vara lite småskojig ibland.
  • Jan Björklund – en gammal avdankad militär som är ful i munnen. Lever kvar i Kalla Kriget, livrädd för Vänsterpartiet som han på allvar tror är kommunister när alla andra vet att de är som sossarna var för trettio år sedan. Pratar enbart om det och om skolan. Och lite om kärnkraft. Och om att bomba fattiga länder. På en skitful dialekt. Nuff said. Förmildrande omständighet: Han är också rolig, men utan att försöka, vilket gör honom roligare än Göran Hägglund, men desto mer påfrestande.

  • Maud Olofsson – i likhet med Mona Sahlin en politisk brolier som knappt har satt sin fot utanför den politiska sfären i hela sitt liv. Det hon rapar upp (också på en skitful dialekt) har hon hört av någon annan. Lider av svagheten att hon verkligen gillar det hon gör, men inte kan ett dugg om det i praktiken. Styrs garanterat av sin partiskereterare. Pratar ofta nedlåtande om något som 80% av svenskarna är medlemmar i – facket. Inte bra, och ofta är Sverigedemokraterna större än Centern som förhoppningsvis åker ur i september. Förmildrande omständighet: Hon brinner också för det hon gör. Åtminstone förr. Låter lika stridslysten som alltid, men frågan är om hon egentligen orkar med en valrörelse.

Ja, det här har Fredde Reinfeldt emot sig. En inte alltför imponerande samling, så det är inte konstigt att han är populär. Men personlig popularitet är på intet sätt lika med ett vunnet val.

I alla fall inte om man ska döma av hur utfallen av valen har blivit kontra populäraste blockledaren. Aron Etzler på Flamman har sammanställt hur populariteten har sett ut sedan 1979:

1979: Gösta Bohman.

1985: Bengt Westerberg.

1988: Alf Svensson.

1991: Alf Svensson.

1994: Carl Bildt.

1998: Carl Bildt.

2002: Alf Svensson.

2006: Fredrik Reinfeldt.

Och vi vet ju hur fördelningen av mandat till Riksdagen har sett ut sedan 1979.